Två typer av människor

Jag har märkt att det finns två typer av människor, i grova drag.

En typ som bara agerar utåt och inte förstår orsak och verkan. Den här gruppen är ganska egoistiska och gör bara vad dom själva vill och orkar. Dom har ofta låg självinsikt och har svårt att se hur deras handlingar påverkar andra runt omkring dem. Dessa människor har även svårt att förstå att folk gör saker även om de inte umgås med dem. Den där filosofiska frågan om det brakar när trädet faller i skogen även om ingen är där är aktuell här.

Sen finns det den andra typen av människor som bara anpassar sig, uppmärksammar andra människor och ställer upp utan att ta hänsyn till sina egna känslor. Om någon behöver hjälp tar de sig tid, om någon mår dåligt lyssnar de. Dessa människor överanalyserar ofta saker som hänt och är snabba på att ta åt sig, tro att de har gjort fel eller skäms och ber om ursäkt för något som hänt även om det oftast är den första typens fel.

Ni kan ju gissa vilken grupp de flesta killar tillhör och vilken grupp de flesta tjejer tillhör.
Just sayin...
3 kommentarer

En kommentar om det senaste inlägget

Satt med några vänner och berättade vad det senaste inlägget handlade om. Jonas säger "Jo, men jag kan förstå det, det är inte många killar som fattar dom mjuka delarna... Och då menar jag alltså inte brösten..."

Kommentera

Att prata olika språk

Det är vanligt när man pratar med sin pojkvän att man tror att man pratar om samma sak och att man har kommit överens om en sak, men så ett par dagar senare har killen antingen inget minne av den här konversationen eller så har han missuppfattat vad det hela gick ut på.

Man är så tydlig man bara kan och ändå fastnar inget. Man har förklarat på tre eller fyra olika sätt och det känns som att budskapet har nått fram och man dubbelkollar om han har förstått och han säger ja, men ändå är det som att samtalet inte har ägt rum. Man frågar på vilket sätt man kan förklara en sak på så att killen förstår men man får inget vettigt svar och man försöker vara så pedagigisk som möjligt men ändå får man noll tillbaks.

Vad beror det här på?

Jag tror att det är så enkelt som att vi pratar två olika språk. Jag vet att när jag pratar om relationer och känslor så skulle jag lika gärna kunna prata Swahili med vissa av mina ex (G). Jag ser de välbekanta blanka ögonen och inser att det inte är så stor idé att fortsätta för han förstår helt enkelt inte vad jag pratar om.

Det är ett välbekant fenomen att killar är mer praktiskt lagda och vill lösa problemet och tjejer är mer socialt/emotionellt lagda. Ibland vill man bara förklara att man har blivit ledsen av något utan att killen ska lösa det. Ser killen ingen lösning stänger han av och förstår inte poängen med att älta något man inte kan åtgärda.
Det skiljer sig också i sättet att tänka tror jag, vissa tänker mer konkret och andra mer abstrakt. Förstår man inte abstrakta saker, som en relation ju är, så har man följaktligen svårt att komunicera om det som händer i interaktionen mellan två indiver. Brister även självinsikten är det lönlöst att fortsätta för då uppfattar man inte hur sina handlingar påverkar andra i sin omgivning.

Jag har varit inne på ämnet konflikthantering många gånger och det här hamnar lite under den kategorin. Det kanske är så att killen har en uppfattning om vad man pratar om men inte vill säga att han inte håller med. Kanske tror han att bråket eskalerar om man inte håller med. Själv anser jag att konflikter är en positiv sak och bara man pratar om problemet i tid behöver det inte leda till ett bråk, för det är egentligen så man undviker bråk. Det gör inget att man inte håller med, man måste inte alltid vara överens och det är här kompromissandet kommer in. Vill den ena parten inte förklara eller lyssna har den personen strypt plattformen för kompromiss och skapar därigenom friktion i förhållandet.

Lösningen är enkel, sluta mjäka, börja lyssna, stå för dina åsikter men var öppen för att du kan ha fel och bryr du dig om din flickvän så var öppen för att kompromissa, inte ge vika utan mötas någonstans runt mitten. För som en killkompis till mig sa: man skiter i det och hoppas att tjejen glömmer, vilket sker i exakt 0 % av gångerna.

Vad man ska göra med killar som inte förstår abstrakta saker som tex en relation och lider brist på självinsikt vill jag dela med mig av Steve the Bandits råd; gör slut, för han förtjänar inte en flickvän.
3 kommentarer

Killar gör oss galna

Jag vill gärna anse mig vara ganska "killig" till sättet. Tyvärr har "tjejig" en mycket negativ klang och idealet verkar vara just killig, som tjej.
Jag har ungefär lika många killkompisar som tjejkompisar och har aldrig riktigt känt mig bekväm med tjejjiga tjejer. Med det menar jag tjejer som är mer emotionellt drivna, har svårt att uttrycka varför man känner på ett visst sätt, gillar att vara en flickvän och längtar efter barn/älskar att vara mamma. Inget negativt mot dom som är så, jag är bara inte sån och har aldrig varit.

Så när jag är med någon tjej som är klängig på nån kille och inte riktigt fattar att han inte är intresserad, eller nån som på fullaste allvar tycker att killen ska fatta varför hon är sur fastän hon inte vet det själv så finner jag ofta en enorm frustration över hur svag den här tjejen är, eller patetisk och oftast tröttnar jag och går därifrån.

Många av mina tjejkompisar är lika mig på det sättet, vi är chillade och roliga och helt enkelt en skön samling människor. Men så helt plötsligt ba händer det. En av oss kokar av ilska och sliter ut vårt hår över hur korkad en kille är och hur hans inkompetens får oss att bli en sån där jobbig tjej som skickar sura mess.
För det är oftast så det blir, vi blir klängiga, svaga och jobbiga bara för att vi reagerar på konstigt beteende hos killar. Det är konstigt när en kille helt plötsligt inte svarar i telefonen, det är konstigt när killen bara drar utan att säga hejdå, det är konstigt att killen bara dyker upp på festen utan att ha hört av sig för att planera kvällen.
Dom här exemplen har alla hänt för många gånger för att hänvisa till enstaka situationer. Killar beter sig egoistiskt, de tänkte inte, de glömde, något annat kom emellan, han har haft fullt upp osv och ändå är det vi som uppfattas som den svåra parten.

I mitt bittra och manshatiska tillstånd accepterar jag inte sånt beteende, jag stänger av direkt och bryter, men det har varit en lång rad av besvikelser fram till att jag gav upp. För det är inte fel av mig att bli ledsen eller arg när en kille beter sig oartigt eller respektlöst mot mig, det är min rätt och till och med skyldighet mot mig själv att säga ifrån. I många lägen innebär en tydlig gränssättning att man förlorar killen i sitt liv men det är ändå inte mitt fel. Det är inte nån tjejs fel och alla kommentarer från killar som "blev du tjurig nu?", "men du, jag ville ju bara slappna av med mina killkompisar" eller "sluta larva dig, jag orkar inte" borde reageras på för det är verkligen inte ok att behandla någon på det sättet.

Det konstigaste är när man sitter i situationen och kan se på det hela utifrån. När man är asförbannad på att killen har betett sig som ett ägg och då blir asförbannad på sig själv för att man ser hur man har blivit "den arga flickvännen". Ännu retligare när man inte ens är tillsammans utan fortfarande bara dejtar. För vi vill inte vara arga och sura hela tiden. Vi vill inte skicka arga mess. Vi vill inte vara klängiga, vi vill inte ha bråken och vi vill vill inte ha problem. Men med killar kommer sådana problem och man kan inte acceptera vad fan som helst.

Man kan låta killen vara egoistisk och ta skiten eller så kan man bryta. Att en kille ska fatta att man behandlar en tjej på samma sätt som behandlar sina vänner, eller tom bättre, verkar helt enkelt för komplext och avanserat.


3 kommentarer