Dumma Killar

Vårt samhälle är inte en enhet.

Visst, vi lever i samma stad men samma stad kan upplevas mycket olika för var och en som bor i den staden.

I ett hem kan en kamp mellan liv och död pågå medans i ett annat hem firas det med champagne och i ett tredje händer ingenting mer än trista repriser på gamla serier på tv.

 

Durkheim, ett stort namn inom sociologin, beskrev ett samhälle där alla levde i konsensus. När ett behov uppstår anpassar sig någon att ta den roll som saknas. Han pratar om detta i sitt begrepp om arbetsfördelning.

När nya behov uppstår hamnar samhället i en konflikt men eftersom det hela tiden strävar efter konsensus anpassas samhllet som om den är en egen individ.

 

I dagens individualiserade samhälle vet jag inte om det stämmer.

Vi som individer har gett bort all form av ansvar till våra politiker, lärare, poliser eller "någon" och nöjer oss med att gnälla på kafferasten.

 

Faktum är att vi lever i små isolerade bubblor där vi bara ser det vi kan ta på och vi kan bara ta på det vi har inom armslängds avstånd. Liksom olika dimensioner som pågår samtidigt på samma plats men utan att se något annat än sin egen dimension, eller bubbla om det gör det enklare att visualisera.

 

Jag har en enorm förmån att leva i tre av dessa bubblor just nu. Två av dessa hade jag aldrig fått uppleva om det inte vore för min ständiga nyfikenhet.

Jag talar om klasser nu för det är ett enkelt sätt att kategorisera samhällets invånare.

Tre klasser; arbetarklass, medelklass och överklass.

 

Vissa påstår att vi inte lever i ett klassamhälle men det stämmer inte.

För i en persons hem finns knappt mat för dagen och någon annan hem oroas det över hur man ska hinna med sina bostäder, bilar och båtar.

 

Men vissa saker förblir gemensamt.

Misshandel, missbruk i alla dess former, ensamhet, smärta, sjukdom, kärlek och glädje känns lika för alla. 

Det spelar ingen roll hur många påhittade papperslappar du har på ditt konto för känslor är känslor och även om våra hjärnor programmeras att hantera dessa känslor olika så är de i grund och botten samma sak.

 

Vi borde hitta tillbaka till konsensus.

Få saker betyder så mycket att de är värt att bråka om.

 

Det är dags att vi skärper till oss och inser att vi har det för jävla bra i bårt land så vi kan börja uppskatta den enorma lycka som mat för dagen och en varm bostad innebär.

Och så kan vi börja le och hälsa på våra medmänniskor.

 

Det är dags nu så här i sommarvärmen

 

 

 

Jag blev bjuden att fira midsomar hos en väns mammas kolonilott i år. Två generationer samlades, några av våra vänner och några av mammans vänner.

När jag kopplar på sociologen i mig tänker jag på hur dessa kvinnor hade det i vår ålder, de var gifta och hade barn för så var det när man var 30 på 70- och 80-talet. Förmodligen var de äldsta barnen redan minst 7-8 för genomsnittsåldern för förstföderskor har ökat (och för första gången reffar jag för att inte bara tycka och tro, och gud förbjude, generalisera: http://www.scb.se/Pages/Article____333981.aspx)

 

En annan grej som förändrats är jämställdheten kring att ligga.

Jag uppmuntrar all form av jämställdhet, att påstå motsatsen är lite tabu idag även om få implementerar sina fina ord i praktiken.

För sanningen är den att vi tjejer är lite före er killar.

Jo, det är sant!

Nej, jag har ingen ref men killar har inte riktigt hängt med i det här med att ligga, för oss, kan betyda lika lite som det kan för er, dvs ingenting.

Och drar vi det ett steg till så kan jag undra vilka konsekvenser det inneburit för oss kollektivt. Vi har blivit ytligare och räddare för djupare relationer, att känna på riktigt samt vara medvetna, tänkande och ansvarstagande människor.

Vi blev som dom istället för att dom blev som oss.

 

Och det som fick mig att inse det var när en av dessa underbara och sköna vänner till kompisens mamma sa att hennes ex hade ringt. Han ville säga hej och att han saknar henne, trots att han förlovade sig med någon annan kort efter separationen från henne efter ett tiotal år tillsammans. Han ville komma förbi för att han saknade henne.

Hon sa till oss att han får krama henne men inget mer, för hon bedriver minsann ingen välgörenhet!

 

Och hon har så rätt!

Det har liksom blivit inflation i liggandet.

För det ska betyda något. Det är det mest intima man delar med någon fast det idag har blivit så att ligga går bra men kyssas på munnen eller kramas efteråt anses vara för intimt så det går inte.

Eller ännu värre, tänk att ha en relation grundat på ömsesidig respekt, vänskap och välvilja! Nej så personliga kan vi minsann inte bli med varandra.

 

En vän till mig skrev om att fokusera på lösningar till våra problem. Jag håller med helt och hållet men ägnar gärna en tid åt att definiera problemet innan jag går vidare till lösningsorienterat tänkande.

En lösning kan vara att smaka lite på sitt och andras värde som individer och medmänniskor.

 

Hur tillåter jag andra att behandla mig?

Har jag rätt att behandla någon annan människan illa?

 

För ingen av oss ska bedriva välgörenhet när det gäller våra kroppar eller emotionella utveckling.

Mitt förslag på lösning:

Ligg bara med de som betyder något, och där vi vet att den andra personen bryr oss på riktigt om oss, oavsett personliga svårigheter.

 

 

 

 

Det har varit en hektiskt men underbar sommar hittills. Jag har haft den enorma förmånen att ha fått åka i fantastiska bilar och mer ska det bli :)