Dumma Killar

Jag har ofta sagt att krogen är tjejernas marknad men nu är jag redo att gå ett steg längre och säga att relationer i allmänhet är tjejernas marknad.

 

Rent sociologiskt och historiskt har killar inte behövt arbeta med sig själva gällande social kompetens då de har försörjt sin fru och hon således varit beroende av honom.

Den enorma skilsmässovågen runt mitten av 70-talet när dagis införskaffades tyder på att kvinnor helt enkelt lackade på sina män och drog så fort de inte var beroende längre.

 

Detta har lett till många och långa konflikter som jag tycker bör ta en ny vändning.

Feminism har lett till många fördomar men det feninism kämpar för är jämställdhet, inte att kvinnor ska ta över.

 

Min tanke är hur vi ska kunna bli mer jämställda om bara kvinnor är fokuserade på att nå jämställdhet, och att det handlar om att ta för sig i arbetslivet.

Männen då? Handlar inte jämställdhet om att de måste börja ta för sig i de traditionellt sett feminina sfärer, som familj, hem och relationer?

 

Allt handlar om att utmana sina små tankeställningar och överföra dessa till praktik. Jag vet ingen kille som på fullaste allvar vill ha en fru som fixar allt hemma och tar hand om barnen medans de arbetar och tar hand om bilen, men i praktiken ser vi det här hela tiden.

Vad är det som brister i skillnaden på det vi tänker och det vi gör?

 

Jag hävdar att det är brist på självinsikt och lathet som tillåter män att tro att dom gör massor fast dom kanske bara gör 20% av det obetalda arbetet i hemmet. De ser helt enkelt inte den totala bilden och lever i en illusion om att de är duktiga för att de minsann dammsuger en gång i månaden.

 

Det är dags att vakna nu killar!

Ni kommer att klassa ut er själva inom en inte alltför orimlig framtid annars.

 

Ta för er, utmana er själva och öppna ögonen till det som pågår.

Ni har en gång valt att leva med er flickvän/fru och det väljer ni faktiskt om och om igen varje dag.

 

Tro mig, när ni börjar delta aktivt i relationen kommer ni må så oändligt mycket bättre och livet kommer att bli underbart.

Och vem vet, kanske kommer ni även att få ligga mer ;)

Varför kommer killen alltid ut som en "vinnare" efter sex?

 

Säg att en tjej ligger med två killkompisar samma kväll så är tjejen en slampa och killarna är coola.

Om två tjejkompisar ligger med en kille samma kväll är tjejerna desperata och killen cool.

 

Dessa normer asså.

De sitter djupare i våra hjärnor än vi är medvetna.

 

Jag gillar att byta plats på killar och tjejer i samma situation just för att mäta motståndet i min egen hjärna bara för att utmana tankeflödet.

Det funkar, motståndet kommer i hög nivå om en mamma väljer sin karriär före sina barn även om barnens pappa är hemma med dem. Vänder jag på det och pappan väljer karriären före sina barn försvinner motståndet direkt.

 

Vi måste utmana våra "sanningar". De måste ifrågasättas med prestigelöshet, mod och intresse för att få ordning på våra fördomar.

Endast då kan vi utvecklas som individer.

 

Som i det här exemplet.

Helt plötsligt blir det skeva så uppenbart skevt.

 

I lördags när jag var ute, nykter, råkade jag hamna i ett experiment. Jag och en killkompis testade att se hur lätt det är för killar respektive tjejer att få ligga.

Varannan gång haffade jag en kille, la min hand på hans axel och frågade lite snällt om han skulle vilja följa med mig hem och ligga, och varannan gång haffade han en tjej och gjorde exakt likadant.

 

ALLA killar sa ja till mig och ALLA tjejer dissade honom.

 

Han blev så klart lite less och tyckte att det bevisade sin tes om att vi tjejer har det så jävla lätt och får ligga när vi vill.

För mig resulterade det dock bara i äckelkänslor.

Självklart är det lättare att bara kunna haffa vem som helst och få ligga, men vad betyder det?

Det betyder enbart en tom bekräftelse grundat på en tillfällig lust.

Det betyder ingenting.

 

Och ja, vill man ligga så ligger vi tjejer på samma villkor som killar. Men det är ju för fan inte ens en sport! När man kan peka och bara få är det inte roligt längre.

 

Som Jim Carrey säger:

Hjärnan klarar inte av att ta emot all information som finns tillgänglig för oss, så den sållar bort det den anser vara onödigt. Vad hjärnan anser vara onödigt beror på våra kognitiva mentala scheman, alltså det vi har lärt oss genom erfarenheter eller socialiserats till att uppfatta som viktigt. Vi fokuserar alltså på det vi tycker är viktigt och vi tycker att det är viktigt för att vi noterar just den här informationen.

 

Vi har egentligen ingen aning om vilken information vi sållar bort eftersom det är en helt omedveten process. Det här är en stor anledning till alla dessa missförstånd som sker i vår interaktion med andra individer. Vi uppmärksammar helt enkelt olika saker utifrån vår egen unika perception av verkligeheten skapad av våra unika erfarenheter och tankar om vad som är "normalt".

 

Genus har länge fokuserat på femininitet för vi ska kunna ha ett jämställt samhälle. På senare tid har även studier gjorts på maskulinitet och på hur män formas genom förväntningar på hur män ska bete sig.

Det manliga anses oftast vara normen och det feminina avvikande.

Majoriteten styr normen och minoriteten är avvikande.

 

Vi är jämnfördelade i antal så varför är manlighet normen?

 

Jag uppmuntrar alla former av genustänk och ökad medvetenhet kring kön och på hur vi socialiserar våra barn till att bli sitt kön, alltså att ha pojke eller flicka som identitet. Men kanske, kanske, eventuellt, kan det vara så att genom att fokusera på just kön som sklijevägg mellan endast två befolkningsgrupper så ökar vi klyftan mellan män och kvinnor.

Kanske, kanske, eventuellt, borde vi istället forska mer i ämnen som personlighet och identitetskapande kring dessa egenskaper och skippa kön helt och hållet?

 

Kanske.

Jag blev inbjuden till ett seminarium för ett tag sen där en av frågorna var hur man idag kan lägga mer tid på att välja elbolag än sin livspartner.

 

Jag gick inte på seminariumet för jag har fullt upp som det är ändå, men det är en mycket intressant och relevant fråga i dagens skeva samhälle där status och pengar värderas högre än relationer med våra medmänniskor.

 

För hur väljer folk sina livspartner?

Jag tror att de flesta träffas och så bara rullar det på. Man kanske flyttar ihop för det är smidigt och billigare, man skaffar barn och gifter sig för det är vad samhället förväntar sig av par.

 

Jag spenderar mycket tid på olika barnställen och som beteendevetare tillbringar jag gärna min tid genom att titta på andra par. Jag lyssnar på hur de pratar med varandra, vilken ton de har, hur de visar känslor gentemot varandra och sina barn.

Tyvärr är det fler som skäller på varandra och är sura än de som är kärleksfulla mot varandra.

 

En god vän sa till mig att "lika barn leka bäst" och att det är därför hon och hennes fru har en så bra relation. Ju mer jag tänker på det desto mer håller jag med.

 

Men hur vet man om man är lika eller inte?

Det tar ju tid att lära känna någon. Vi kan alla hålla en trevlig fasad i 3 månader, därefter börjar den sanna personen komma fram med sina mindre roliga sidor (för tyvärr är ingen felfri). Efter 6 månader kan man börja säga att man känner någon, och det tydligaste kvittot på hur stark relationen är, är genom en konflikt.

 

Så tagga ner, ta tid att lära känna den här nya personen som verkar så fantastisk. Pirret är hormoner och efter att de lagt sig sitter man där med samma person och då gäller det att det finns något mer att tycka om.

Det spelar ingen roll hur snygg han/hon är, hur bra allt är, hur kul man har ihop eller hur bra parkeringen utanför hans/hennes hus är.

Tagga ner, stanna upp och fundera tio gånger till.

 

Är det här någon jag vill kompromissa mitt ego för?

Kan jag lägga ner maktkampen för relationens skull?

Har jag roligt med den här personen även när vi inte ligger?

Är det här någon jag får mental och eller andlig stimulans ifrån?

Kan jag lägga ner mina egna behov för den här människans skull om situationen kräver det?

Är jag villig att prioritera den här människans lycka och välbefinnande?

 

Halvåret det tar att lära känna någon är ändå en piss i havet om man tänker på en livstid.

Och så värt det om skillnad blir en livstid med tjat och gnäll eller glädje, respekt och villkorslös kärlek <3