Dumma Killar

Jag

- Var det svårt att inte ligga med mig?

 

Retard

- Nä, du är gammal

 

Igår morse fick jag ett mess från okänt nummer, givetvis kollade jag på hitta.se direkt, jag är ju ingen noob vid det här laget, men det var hemligt nummer.

 

Här har ni hela sms-dialogen i sin helhet, mina svar är i kursivt, för enkelhetens skull.

Hejsan snygging!
;)
Hur står det till med en sådan vacker kvinna nu för tiden?
Allt bra?
Kram

Den vackra kvinnan gråter blod på en datalab i statistik.
Vem är det som frågar?

Ja, en beundrare från förr!
Ingen du i din vildaste fantasi skulle kunna tro skulle ta kontakt med dig!
:)
Men tycker att du är fantastiskt fin!
Ja, statistik har jag slitit mitt hår över också...
Kram

Ok..
Får jag nån ledtråd?

Svårt att ge det...
Komplicerat minst sagt!
Hmmm

Fast har man tagit kontakt med nån är det typ common curtsey att säga vem man är. Typ.
Eller så kan vi leka 20 frågor. Jag frågar och du svarar ja eller nej.

Ja, du har givetvis rätt!
Får fundera över det
Hmmm

Har jag varit hemma hos dig?

Nej det har du inte

Kör du flashig bil på bana då och då?

Nej, tyvärr får jag väl lägga till då
:)

Genom uteslutningsmetoden är du alltså inte en av dom jag hade hoppats på och jag har tappat intresse för leken.
Ge mig ett namn eller skit i det, your choice :)

So be it!
----

 

Min allra bästa kompis sa direkt att jag var väl ändå lite väl hård mot honom, men jag tycker inte om när folk slösar min tid. Hon sa att det här kanske är en kille som har tänkt på mig i flera år och äntligen vågat berätta för mig vad han känner och jag bara dissade direkt.

Men jag står fast vid det jag skrivit i ett tidigare inlägg, en komplimang från en kille får mig inte att hoppa glädjehopp och lite manlig uppmärksamhet sätter mig inte i skuld till någon.

 

Jag frågar Retard hur killar tänker. Han svarar att i det här fallet har han ingen aning. Den här killen tänker som en kille, jag och Retard tänker, som de cyniker vi är, precis likadant att fuck it, vi pallar inte. Har han inte mod nog att genomföra något helhjärtat så är han inte värd någon ansträngning från min sida.

 

Den här killen spelade efter sina egna spelregler och jag tyckte att dom var tråkiga så jag valde att inte vara med, precis som alla har en rätt att göra som man vill.

 

Och ja, det var en jättefin komplimang men tyvär blir den lite ogiltigförklarad när den kommer från någon som väljer att vara anonym.

Och med risk att låta som den drygaste tjejen i jantelandet Sverige kan jag helt ärligt säga att jag har en spegel, ge mig en mer unik komplimang än att jag är vacker för att behålla min uppmärksamhet.

 

En sån här grej hade annars potential att få min uppmärksamhet på riktigt.

Fråga Daniel, han råkade skicka fel till mig i juni, vi lekte 20 frågor och vi har fortfarande så gott som daglig kontakt, men han gjorde ju nåt kul av det.

Vad är det med killar att tro att alla tjejer som tar kontakt ute raggar?

 

Jag är ute med Retard som i vanlig ordning super ner mig totalt och jag går till baren för att få i mig lite vatten. När jag står där hör jag en kille prata engelska, och jag menar engelsk engelska. Jag som halvengelsk blir överlycklig och börjar prata med honom. Inom ett par minuter ursäktar han sig med att han måste gå för han har en svensk flickvän.

 

Jag blir lite mållös när han säger så för jag raggade ju inte, jag bara hörde en landsman och blev glad, jag pratar med alla engelsmän.

 

Det blir värre när han hänvisar mig till hans kompis med orden "Prata med honom, han är amerikan". Jag hinner precis tänka att jag inte bryr mig när jag fattar att han vill ge mig en annan kille att ragga på istället.

 

Lite skamset tar jag mitt vatten och går tillbaka till min kompis.

 

Och sen kommer reflektionen..

En grej jag ofta tänkt på är att killar verkar tro att allt dom gör och tycker måste andra också göra och tycka. Insikten av att andra kan tänka på ett annat sätt kallas för "theory of mind" och brukar vanligtvis komma i 3-4 årsåldern. Det är kanske dags att utveckla den kunskapen lite?

 

Bara för att killar raggar på alla dom pratar med betyder det inte att tjejer gör det.

Bara för att killen blir kär betyder det inte att tjejen blir det.

 

Och i deras försvar kanske jag uppfattades som väldigt full och kanske lite väl vänlig, vilket i sin tur kanske var för att killarna inte var min smak (en av dom en bra bit kortare än mig) och  jag skulle inte kunna tänka mig någon av dom. Jag slappnar av lite mer när jag inte bryr mig, vilket kanske får killarna att tro att jag bryr sig..

 

Se så lätt ett missförstånd kan uppstå ;)

Vad händer i hjärnan vid en orgasm?

 

Check it out :)

 

Jag tror att det finns två typer av par, de som köper samhällets normer och tycker att allt är bra så länge man är gift, har barn, tv, bil och jobb.

Sen tror jag att det finns de som verkligen prioriterar sina relationer och lägger ner de timmar som krävs för att ha ett öppet och bra förhållande som bygger på vänskap, kärlek, respekt och ansvarstagande.

 

Jag säger inte att det ena helt utesluter de andra, men generellt tycker jag att de par jag har träffat brukar vara av de här två typerna.

Jag säger inte heller att paren i den första gruppen skulle vara mindre lyckliga. Ibland kan jag få dåligt samvete när jag kommer med mina tio tusen frågor om hur de kommunicerar med varandra eller deras delaktighet i relationen, de väcker ju tankar som inte funnits förut och vem är jag att komma och påstå att mina idéer är bättre?

 

Jag har många gånger önskat att jag kunde vara lagd åt det hållet, att jag kunde vara nöjd med ett jobb och mina rutiner och tycka att ett intresse eller barn kunde räcka som mening med livet. Jag tror att vi sökare ofta känner en starkare alienation inför vardagen då det alltid känns som om något saknas. Och jakten efter mening kanske är just det som skapar en känsla av tomhet hos oss.

 

Sen har vi par där de egentligen tillhör olika typer och de är de som inte håller, såvida den ena inte lyckas få med sig den andra.

Det är såna förhållande jag har ingått i förut, förmodligen på jakt efter nån slags trygghet. Men att bli inknölad i en rigid mall skapad utifrån förväntningar och normer jag inte passar in i har endast lett till ett kraftigare missnöje, det i sin tur har lett till en viss uppgivenhet och sedan till den här bloggen.

 

Två av mina bästa kompisar är i ett förhållande av typ 2. Kan jag inte ha det som dom tänker jag vara singel resten av mitt liv.

 

Vi kan ställa såna krav idag, så länge man klarar av att ta konsekvenserna av det.

Jag har inte gett upp, jag vet bara vad jag vill ha och tänker inte nöja mig med mindre, för det ska ingen någonsin behöva göra.

 

 

 

Det finns ett litet ord vi tvingar våra barn att lära sig säga när de skadar någon annan.

 

Ett ord som man kan slänga ur sig hur som helst just för att vi har blivit så kraftigt inpräntad av dess betydelse som barn att vi ibland tycks glömma orsaken till detta detta ord, och tyvärr även att detta ord måste efterföljas av ett förändrat beteende.

 

Jag pratar givetvis om "förlåt".

 

Ber man om ursäkt för något så ska man förstå vad exakt det är man ber om ursäkt för och sen inte göra om samma sak igen.

Fattar man inte det, utan bara slänger ur sig ordet för att söva sin flickvän till illusionen om att hon är respekterad, ljuger man inte bara för sin flickvän utan även för sig själv.

 

Att säga förlåt för något man har gjort bör alltså vara lika med att man inte gör om samma sak igen.

 

Det är svårt att förändra ett beteende.

Det krävs till att börja med en hyfsad portion självinsikt och förmågan att se på sitt agerande och hur det påverkat andra på ett objektivt sätt. Det kallas för perspektivbytesförmåga och är unikt för oss människor som art, iaf på den här planeten.

Det krävs att man förstår att ens beteende har gjort någon man bryr sig om ledsen, vilket jag kan tycka borde vara tillräcklig anledning att inte göra om samma sak igen.

 

Jag kan erkänna att jag bara bett om ursäkt, och menat det, en gång till en kille.

Det är på grund av det jag skriver det här. Det kändes bra att på riktigt känna vad en ursäkt innebär, för min egen del alltså.

En slags värme i hjärtat jag tolkar som personlig utveckling.

Samhället och dess kultur är en social konstruktion.

 

Sociala konstruktioner föder normer.

 

Normer är en uppsättning beteendeförväntningar.

 

Beteendeförväntningar kommer från oss själva och andra i samhället.

 

Vi anpassar oss efter beteendeförväntningarna eller utsätts för sanktioner genom att hamna utanför.

 

Det är alltså vi, om än indirekt, som har skapat detta samhälle.

Vi, folket som helhet, har gett ett få antal människor makten att bestämma över oss. De skapar och styr våra lagar, skatter, sociala skyddsnät, barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård, arbetsmarknaden samt vilken information vi matas med genom tv, internet och all annan media.

 

Vi har gjort det, om än Indirekt för de allra flesta, men ändå så anser jag att vi alltid måste ta ansvar för våra egna handlingar utan att skylla på någon annan. Att någon annan gör på ett visst sätt är inte skäl nog för oss att göra likadant. Ovilja att lägga sig i medför att man i längden håller med. Jantelagen hindrar utveckling och diskriminering föder trångsynthet. (Mina åsikter då, för att inte generalisera).

 

Så vad kan vi göra?

 

Vi kan börja att inse vilken makt vi besitter som individer.

Att tänka kritiskt och ansvarfullt är en mänsklig rättighet och skyldighet, vilket givetvis innebär att vi behäver lära oss själva och våra barn att tänka kritiskt.

 

Det innebär att om vi tillsammans kan ändra beteendeförväntningarna kan vi ändra normerna vilket ändrar våra sociala konstruktioner vilket till slut ändrar vårt samhälle.

 

Vi behöver börja med att öppna sinnet och sluta döma.

Sluta snacka skit om andra och börja acceptera att alla har sin egen väg att gå.

Vi behöver börja ta ansvar för våra handlingar och erkänna våra misstag.

Vi behöver ta oss tid för andra och behandla alla med respekt.

 

Jag vet att det låter pretantiöst och flummigt men jag tror inte att det är omöjligt.

Det är trots allt vi själva som bestämmer hur vi vill ha det.

 

 

Efter att ha varit lite arg och bitter i de senaste inläggen vill jag kompensera genom att skriva vad jag är glad för i livet.

 

Jag är glad över att jag har en ny jacka, iPhone och att jag när som helst får mina underbara hooker-boots som jag halvt om halvt längtat ihjäl mig efter den här veckan.

 

Jag är dock lite besviken över att jag inte har en pojkvän som kan laga min cykel åt mig, jag får försöka ragga upp nån snäll kille som kan tänkas hjälpa en nödställd fröken.

Har jag nån frivillig?

 

Jag som skrev att jag minsan kan fixa allt vill helt enkelt inte skrubba kedja och bli oljig. Precis som Liz skrev i sin kommentar så måste man inte fixa allt bara för att man kan.

Fast jag tror inte att jag kan eftersom de enda verktygen jag har tillgång till är egentligen min sons från en leksaksverktygslåda.

 

Och jag ska i fortsättningen tänka på min formulering så folk inte tar illa vid sig av generaliseringar. Jag vill även besvara den kritiken med att ni kan tagga ner, oftast beror det bara på (slarvig) formulering och det är inte menat som ett personligt påhopp på just de killar som inte faller in under den kategorin jag skriver om just då.

 

En utmaning till alla killar:

Försök att behandla tjejerna med respekt i helgen, från one night-stands till fruar.

Ba försök.

Jag lovar att det ni får tillbaks kommer att vara så värt "besväret".

 

Trevlig helg!!

 

 

Jaha, nu kommer det.

Min lilla analys av feminism och vad jag anser att feminism bör utvecklas till.

 

Vi, tjejer/kvinnor, har inte alltid haft rätten att rösta, välja vem vi ska gifta oss med eller när vi vill ha barn, vi har inte alltid fått utbilda oss eller välja yrke.

Många kvinnor har det så idag. I idyll-bubblan Sverige har vi det så förbannat bra att vi lätt glömmer bort att i andra länder har kvinnor det så som vår mormorsmor hade det.

 

Det arbete kvinnor har lagt ner för att ge oss den här rättigheten, vi ofta tar för givet idag, är värd all beundran. Kvinnor som har kedjat fast sig och svultit ihjäl för att ge mig rösträtt är mina personliga hjältar och jag tackar dom genom att alltid rösta, tom i kyrkovalet.

 

Men idag har feminister tyvärr en mycket negativ klang. Jag själv ser dem som ett gäng tanter, eller yngre tjejer klädda som tanter, sittandes runt ett bord med sina kaffekoppar och gnäller på männen.

För mig stigmatiserar sig feminister oss tjejer genom att placera oss i nån slags offerroll, det är synd om oss för att vi är tjejer att vi duger.

 

Bara för att vi inte har en kuk är det inte synd om oss. Det är inte synd om mig i alla fall.

Jag som gammal hästtjej kan fixa det mesta själv och tog bla en kurs i motor- och röjmotorsåg på gymnasiet tycker att det är töntigt att tycka synd om tjejer. Vi klarar av precis allt killar kan, och oftast bättre eftersom vi måste bevisa oss för oss själva, för andra killar och konstigt nog mest för andra tjejer.

 

Jag använder mig därför av begreppet girlpower.

 

Girlpower står, för mig, för att man ba gör. Handling framför gnäll.

För att vi ska nå äkta jämställdhet bör vi ta oss bort ifrån kön helt och hållet. Sluta bedömma folk som kille eller tjej och börja se oss alla som individer med olika egenskaper istället.

 

Det är inte så svårt. Jag har levt hela mitt liv på det sättet.

 

Alla är vi människor och borde fokuserapå ett mer humanistiskt tänk.

 

Så. Nu kan vi ägna oss åt viktigare saker, som fred på jorden eller åt alla dessa barn som rövas bort från sina familjer och säljs som sexslavar här i idyll-bubblan Sverige.

"Jag bryr mig inte om det där med homosexualitet. Folk får göra som dom vill. Jag kan till och med dra mig lite mer mot män som är lagda åt det hållet för dom kan komma hem till mig och dricka en kopp kaffe och sen gå hem. Inte som dom där andra som ska stanna över natten du vet.

Ja, jag orkar inte med det där längre. Jag har ingen lust helt enkelt."

 

 

För ett tag sen messade jag med en kille och satt som ett frågetecken när jag läste hans svar. Jag läste det jag skrev igen och läste hans svar och undrade vad killens problem var, han hade nämligen mycket konsekvent missförstått precis allt jag skrivit och svarat på något helt annat.

 

Jag ber min bästa killkompis att läsa messen och förklara för mig om det är jag eller han som är dum i huvet.

Han läser och tittar sen på mig och skrattar "Det är enkelt, killen känner inte dig och tror att han messar med en tjej".

 

Han förklarar vidare att tjejer säger oftast en sak och sen är det upp till killen att tolka vad hon egentligen menar. Det är vanligtvis just här kommunikationsproblemen börjar då tjejer blir asförbannade över att killar tex inte fattar att "inget" är ett kodord för "jag kommer att döda dig om du inte fattar".

 

Just den här killen som jag messade med tror jag är lite för van vid tjejer och deras sätt, att tolkningen går lite på automatik. Jag skriver en sak, han läser mellan raderna och svarar på det han tror att jag menar, jag får ett svar och undrar om han är efterbliven eller har råkat skicka fel.

 

Poletten trillar ner hos mig och helt plötsligt förstår jag varför så många av mina bråk med ex har berott på att jag säger en sak och menar det, men i killars värld säger en tjej något och det hon menar kan vara i princip vad som helst förutom det hon just har sagt.

 

Det är väl självklart att killar står som fån och kliar sig i huvet om dom hela tiden måste spela emotionell minröj i jakt på vad tjejen egentligen vill?

 

Snälla tjejer kom igen!!! Det är bara att säga vad man tycker. Tycker man att något är jobbigt så säg det. Är killen ett as så tala om det för honom. Har han missförstått något så förklara hur det egentligen ligger till. Vet du inte varför du känner som du gör ta en time-out och fundera eller var ärlig med att du inte har en aning för det är faktiskt ok att vara oresonlig bara man står för att man är det, tycker jag.

(Och givetvis tvärtom)

 

Ska vi kollektivt öka medvetenheten och respekten gentemot varandra med ökad jämnställdhet som följd behöver ALLA dels säga sanningen och dels ta sig tid att lyssna på den som talar sanning.

 

 

 

Hora/Madonna-komplexet är ett psykoanalytiskt begrepp som syftar på att vissa män har svårt att se kvinnor som sammansatta individer när det gäller deras sexualitet. Idén föreslogs först av Sigmund Freud. Freud fann att vissa män hade svårt att se en och samma kvinna som mål för både romantiska och sexuella begär. Kvinnor delades upp i en falsk dikotomi: älskad eller älskarinna.

Inom forskning är det viktigt att inte hamna i en falsk dikotomi då resultatet kan bli missvisande på grund av felaktigheter i logiskt resonemang.

    - Wikipedia

 

 

En vän till mig har nu vid flera tillfällen gjort mig uppmärksam på den här grejen. Jag har ju vetat om det men faktiskt varit så naiv att jag inte trott att det var något som existerade på riktigt, asså på riktigt på riktigt.

Jag vet någon vars ex inte kunde ha sex med henne efter att de gift sig på grund av det här, men det var för länge sen och tydligen lever jag i en bubbla till verklighet med ett jämställt samhälle.

 

Min spontana tanke är "Dude, get over it!"

 

Som beteendevetare kan man dock inte kategorisera och förenkla beteende på det sättet.

Så vi får gräva lite för att se hur vi kan lösa denna identitetsklyvning hos killar.

 

Killar vill alltså ha en fin tjej att vara stolt över ute men ha en slampa i sängen. Vi bor i ett samhälle där polygami går emot normen och den "fina" tjejen skulle förmodligen bli förkrossad om killen skulle föreslå en sådan lösning så de alternativen får vi utesluta.

Den enklaste lösningen vore för dessa killar att förbli singla så de kan göra vad de vill med vem de vill, men saknaden efter ett förhållande finns ju kvar.

 

Jag har två förslag på lösningar: 

 

Och Retard, here's a bridge, get over it.

 

 

Approximately 80% of women ask questions in which they already know the answer to. This is why it's best to simply tell her the truth.

 

 

Jag pratar med 2 smarta och kloka och väldigt bra tjejer idag på lunchen. Vi diskuterar förhållanden och vad som får dom att bli bra.

Jag stolpar för enkelhetens skull (och för Erics skull)

 

 

Min slutsats var att om jag kan ta ett piller för att bli lesbisk skulle jag ta den direkt, utan tvekan.

Mina singelkompisar, de som jag älskar att hänga med, som är lojala, smarta, roliga och snygga, skulle anses som riktiga kap av i princip vem som helst. På pappret alltså.

 

För jag vet ärligt talat inte varför killar inte väljer dom bra tjejerna.

Det måste vara något programmerat hos killar att de vill ha det bästa, men när man väl får det bästa så kastar man iväg den som en bit glödande kol.

En snygg OCH smart tjej, AAAAARGH!!!!!

 

Jag personligen väljer smart och mentalt stark framför snygg, men kan jag få hela paketet så wohoo och hell yeah!

 

Varför tänker inte killar så?

 

 

 

 

 

 

Fick den här länken av Retard.

Vackra bilder.

Drömlivet, verkligen. För den lyckade och lycklige mannen.

 

Men känns det inte lite som en barnbok?

No text makes less reading...

 

 

Jag har fått kritik, igen.

Det lyder helt enkelt TLDR (too long didn't read)

Eller som G brukade säga: "Snälla, kan du inte försöka sluta vara så smart?"

 

Så jag känner att ok, fine, jag gör ett försök.

 

Det finns killar som raggar på tjejer genom att skryta om hur många andra tjejer dom ligger med.

 

Tricket genomskådas och fungerar ej. Inte ens när jag försöker spela blåst får det mig att vilja ligga med dig.

Sorry.