Pengar och ägandeskap

I fredags frågade en man mig om jag skulle kunna tänka mig att bli hans trophy-wife och i så fall hur mycket jag skulle vilja ha per månad för att vara hans. Mitt svar till honom var att jag inte kan tänka mig att vara någon mans trophy-wife för jag behöver mental stimulans för att må bra.
Innan jag går vidare vill jag klargöra att jag inte vet om han frågade för att starta ett samtal eller om han ville att jag skulle säga ja eller nej på hans fråga. Vi kom aldrig så långt. Eller så gjorde vi det eftersom jag sa nej och vi pratade ganska länge efter det...

Nu när det har gått ett par dagar och jag har hunnit fundera lite känner jag en liten sorg i mitt hjärta. Jag tänker att om jag inte vill ha någon utan pengar så vill jag ju givetvis inte ha honom med pengar. Det vill säga, om jag inte känner något så känner jag inget och jag kan inte bli köpt. Tyvärr tror jag att jag befinner mig i minoritet där.
Pengar för mig är en bonus, men personen i fråga är viktigare. Pengar är kul, det är ett medel för frihet, men i fel persons hand kan det vara ett medel för kontroll och förtryck. Mycket går att äga, men aldrig en annan person.

Jag gillade den snubben. Vi kom bra överens, vi pratade länge och han var smart, trevlig och lite sårbar (tre mycket attraktiva drag i mina ögon). Min sorg ligger i att det måste bli en konflikt där man alltid undrar om det är pengarna eller en själv som är attraktionen, och i så fall kanske det kan vara lättare att luta sig tillbaka på pengarna redan från början genom att fråga hur mycket tjejen vill ha betalt för att stanna.

Jävla pengar alltså. En social konstruktion som sabbar så oändligt mycket mer än nyttan den gör.

Helgen har lämnat mig fundersam.
Människor är människor, oavsett hur mycket pengar de har eller hur många filmer de varit med i.

Kommentera

Messa är en svår konst

Jag får ett random-mess från honom, han har inte hört av sig på nån vecka eller två.

Från G:
"Hur mår du?"

Svar från mig:
"Bra tack, hur mår du?"

Inget svar.
Tystnad i ännu nån vecka eller två.
En kommentar

Rätt attribut

Igår satt jag på en uteservering och hade det riktigt bra och tjuvlyssnade på några snubbar i sällskapet. De pratade om en kvinna som hade startat upp en mäklarbyrå som det tydligen gick ganska bra för. Den ena säger att "Ja, men hon är smart och jobbar hårt och har rätt attribut, men framförallt har hon något innanför pannbenet".
Jag la mig i direkt och undrar vad rätt attribut har för påverkan på hennes arbetsprestation, jag menar, man pratar ju faktiskt aldrig om killar på det sättet. Killar kan va snygga, men det har liksom inte samma koppling till prestation. Men när en tjej är snygg är det liksom lite underligt att hon även kan vara smart, eller i vilket fall tas det upp som en viktig aspekt.

Jag vet att jag låter som en galen feminist nu och det är verkligen inte min grej för jag är uttalad icke-feminist. Jag tycker att man ska skita helt och hållet i kön och bara gå på personlighet och kunskaper. Det är väl kanske just det feminister strävar efter men jag föredrar att säga girlpower istället för feminist. Girlpower låter som att man ba gör medans feminister tyvärr har en lite tråkig, offerrolls nu-ska-vi-gnälla-över-en-kopp-kaffe-känsla, för mig.
Prestation är prestation, utseende är utseende, något tjejer kanske bör ta lite mer ansvar för, för att undvika en stigmatisering av sig själva som hjälplösa och söta små prinsessor och istället skifta fokus till att vara de smarta människor som de allra flesta faktiskt är.

I alla fall.
Jag tror och hoppas att tjejer blir mer stöttade i att plugga och bli något för sin egen del och inte bara för att hitta sig en sugar-daddy. Mycket har hänt på relativt kort tid, och då menar jag ca 40-50 år. Tyvärr finns det statistik på att ju mer välutbildad en man är ju större chans att han är gift och tvärtom för tjejer.
Män verkar bli rädda för smarta tjejer, framför allt om hon även råkar se bra ut.

Men faktum är att tjejer städar mer, lagar mer mat, har störst ansvar för barnen, jobbar mer, tränar mer och stressar mer.
Så min avslutande fråga är;
Vad exakt gör män?


3 kommentarer

Att äta en kaka och försöka ha den kvar

Det här inlägget är mer en socialpsykologisk analys, en grov generalisering grundat på mina erfarenheter av förra veckan.

 

Det jag har lärt mig den hårda vägen under det senaste året är att man själv är ansvarig för hur man tillåter sig att behandlas av andra. Just det här inlägget skulle kunna kallas för dumma tjejer, men jag vill inte verka opartisk mot mina likar.

Jag fick inom loppet av 24 timmar två mycket fina erbjudanden från två mycket fina killar. Jag tackade vänligt men bestämt nej till båda efter att ha funderat i några dagar.

I boken Bilder av Självet beskriver Thomas Johansson hur vi i det här senmoderna samhället, tack vare media och dagens användning av framförallt sociala medier, hur vi hamnar i ett utsträckt själv. Vi har liksom blivit lite bekväma av oss och pallar inte alltid att engagera oss i verkliga relationer med människor utan trivs mer med att chatta och tillbringa vår tid i en egen påhittat fantasivärld som befinner sig någonstans mellan vårt privata själv och verkligheten.
Jag faller lätt offer för det själv, jag har kommit på mig flera gånger med att inte orka prata i telefon med en kompis och känna att jag istället hellre slöchattar på facebook. Det kostar mindre energi att ha 3-4 sidor öppna och chatta med minst lika många än att ha en konversation med en person irl.
Det här innebär rent generellt att fysiska relationer hamnar allt lägre ner på priolistan. Detta kan starta en ond cirkel där det utsträckta självet tar oss allt längre från oss själva, och vilsenheten från vårt inre, eller det privata jaget, gör att vi söker oss allt mer till det utsträckta jaget för att hitta något meningsfullt men vi hamnar bara ännu längre bort från vårt egna och geniuna jag. Jag har märkt att det är i fasen när en ny och lättsam bekant börjar kräva mer engagemang som vi verkar fallera och väljer att lägga av.

Det är väl en del av det här utsträckta jaget att inte orka bry sig om man inte bryr sig en jävla massa, alltså om de som redan står oss närmast. Vi verkar inte förstå att man måste ge för att få eller hur man ibland får anstränga sig för att bygga något bra på längre sikt. Vi har blivit lata, egoistiska, slöa och flyktiga. Vi har som hamnat i en inflation av relationer där det är för lättillgängligt att träffa någon, inleda något, inse att man inte pallar att bry sig, förbli vänner på facebook, träffa någon ny och samma sak igen och igen. Det är för lätt att välja bort någon eller att förvänta sig att någon annan ska stå ut med halvmesyrer.

Det är här dumma tjejer kommer in. För vad i hela världen får tjejer att acceptera sånt skit? Det är ett högt gamble att säga ifrån för det kan innebära att man förlorar den personen i sitt liv, men om man inte säger ifrån utan istället accepterar villkor som får en att tappa självkänslan förlorar man sig själv.

Så därför säger jag tack men nej tack till era fina erbjudanden. Villkoren är ojämnt fördelade, och jag är ingen kaka.

Kommentera

Johanna aka Mos

"Nej, men jag pallar inte att ha pojkvän, det känns så himla ovärt"
Kommentera

Alperna

G hade åkt skidor en vecka och sa innan han åkte att han skulle komma hem på söndagen. Jag får ett gulligt mess på onsdagen om att han saknade mig (det enda messet på en hel vecka). På lördagen frågade jag när på söndag han kommer hem och om vi skulle ses då. Efter att inte ha fått något svar ringde jag vid halv åtta på söndagkvällen, jag var hos en kompis och kände att jag var tvungen att veta om hon skulle köra hem mig eller om han skulle hämta mig. Jorå, han satt på tåget hem och skulle komma runt nio.
Väl hemma hos honom frågade jag om han var trött efter att ha rest hela dagen. "Jag har inte rest hela dagen" svarar han "Jag kom ju hem igår"

(I hans försvar vill jag förklara hur den dumma killen tänkte (eller inte tänkte), han flög hem på lördagen, men stannade kvar i Stockholm över natten och tog tåget hem till Linköping på söndagen. Under det dygnet hade han inte haft tid att svara på mitt mess)
3 kommentarer

Lika aktuellt nu som då

Here's some sound, stern relationship advice from the great Noël Coward, in the form of an invaluable letter he sent to his good friend, Marlene Dietrich, in 1956. He was replying to a recent, downbeat missive from Dietrich, in which she had detailed the latest in a long line of depressing "episodes" involving her on-off lover of a few years, Yul "Curly" Brynner.

Coward clearly couldn't bear to see her suffer any longer.

(Source: The Letters of Noël Coward)

Firefly Hill
Port Maria
Jamaica B.W.I.

Oh, darling,

Your letter filled me with such a lot of emotions, the predominant one being rage that you should allow yourself to be so humiliated and made so unhappy by a situation that really isn't worthy of you. I loathe to think of you apologizing and begging forgiveness and humbling yourself. I don't care if you did behave badly for a brief moment, considering all the devotion and loving you have given out during the last five years, you had a perfect right to. The only mistake was not to have behaved a great deal worse a long time ago. The aeroplane journey sounds a nightmare to me.

It is difficult for me to wag my finger at you from so very far away particularly as my heart aches for you but really darling you must pack up this nonsensical situation once and for all. It is really beneath your dignity, not your dignity as a famous artist and a glamourous star, but your dignity as a human, only too human, being. Curly is attractive, beguiling, tender and fascinating, but he is not the only man in the world who merits those delightful adjectives...Do please try to work out for yourself a little personal philosophy and DO NOT, repeat DO NOT be so bloody vulnerable. To hell with God damned "L'Amour." It always causes far more trouble than it is worth. Don't run after it. Don't court it. Keep it waiting off stage until you're good and ready for it and even then treat it with the suspicious disdain that it deserves...I am sick to death of you waiting about in empty houses and apartments with your ears strained for the telephone to ring. Snap out of it, girl! A very brilliant writer once said (could it have been me?) "Life is for the living." Well that is all it is for, and living DOES NOT consist of staring in at other people's windows and waiting for crumbs to be thrown to you. You've carried on this hole in corner, overcharged, romantic, unrealistic nonsense long enough.

Stop it Stop it Stop it. Other people need you...Stop wasting your time on someone who only really says tender things to you when he's drunk...

Unpack your sense of humor, and get on with living and ENJOY IT.

Incidentally, there is one fairly strong-minded type who will never let you down and who loves you very much indeed. Just try to guess who it is. XXXX. Those are not romantic kisses. They are un-romantic. Loving "Goose-Es."

Your devoted "Fernando de Lamas"
Kommentera

Orsak och verkan

Så igår när vi var några tjejer pratade vi ju självklart om killar. Både bra och dåliga saker så klart, för ja, det finns faktiskt några fördelar med killar, och vi pratar om dom också. Det är bara inte lika kul att skriva om det.

Det vi fastnade för igår var när man bråkar med sin pojkvän och han bara inte förstår det här med orsak och verkan. Att något har inträffat innan man blir arg. Vi hade alla varit med om att vi frågat om killen är medveten om vad exakt problemet är. "Jaa, men asså, du är ju sur" (säg det gärna med puckad röst för det var så vi sa det igår).

Nej, söta lilla killen, problemet är inte att jag är sur, problemet är varför jag är sur. Något hände INNAN jag blev sur, kan du komma ihåg vad det var?
"Er..... Asså.... jag vet inte...." (i både slö och dum röst igen) "För liksom, jag vet att vi sa att vi skulle träffas men sen så gjorde jag en grej med mina polare och så tänkte jag att det är väl ok"
Eller
"Men jag har ju mekat med min motorcykel hela dagen!" (Nu i glad röst, som om jag är hans mamma och ska klappa händerna för att han är så fantastisk som har haft så kul hela dagen och ska ha full förståelse för att han inte kunnat svara på ett mess på 14 timmar) - G.

Jag vet att många tjejer är dåliga på att motivera varför man blir sur, det är något jag önskar att alla kunde bli bättre på. Men så svårt kan det väl ändå inte vara att fatta att om någon blir sur så finns det en anledning? Någonstans på vägen har man handlat respektlöst.

För att ta till en metafor som killar kanske kan ta till sig är det så här enkelt:
Glömmer man att tanka går det inte att köra bilen.
Glömmer man en överenskommelse med tjejen, blir hon sur.






5 kommentarer

Svar på Inlägg

Tillägnat Steve The Bandit

Jag gillar din ärlighet, och att du kan läsa mellan raderna och se ironin i det hela. Och ett stort tack för att du på objektivt stöttar mig! Med det menar jag att jag är hyffsat säker på att du skulle gnälla om jag skriver något du inte skulle gilla.
Och ja, sjukt roligt, både då och nu faktiskt. Så roligt att sätta fingret på det där och då, tror lilla G kan ha lärt sig något av den händelsen, även om det bara är att det inte är värt att slösa tid på att vätta en bil när man är osams med en tjej i framtiden (oh that poor girl).

Tillägnat Din Röfv

Nu är det ju precis som the Bandit säger att man får skriva precis vad man vill i sin egen blogg. Min blogg handlar om att skriva om roliga/tragiska erfarenheter av dumma killar. Dumma killar. Inte alla killar, utan bara dumma killar. Alla är inte dumma killar. Jag vet faktiskt ett par som inte är dumma, och jag kan till och med gå så långt som att säga att jag vet en som under en hel månads tid har gjort allt precis helt rätt! Ja, en månad är för kort för att generalisera och precis som du säger så ska man akta sig för självuppfyllande profetsior genom att generalisera och tycka att alla verkligen är dumma i huvet, något jag jobbar väldigt aktivt på just nu.

Att gå så långt som att säga att jag sysslar med kognitiv dissonans är väl ändå att ta i? Du gör ju väldigt många egna antaganden tex att jag klär upp mig för andras skull, eller för en killes skull. Jag äter hälsosamt, tränar regelbundet, klär och sminkar mig enbart för att jag ska känna mig nöjd när jag tittar i spegeln. Om du kan komma på en fin psykologisk term för det så har du med all säkerhet rätt, det är lugnt, jag står för det. Jag ligger ändå steget före och är mycket väl medveten om min dysmorfofobi.
Det underbara är att man får vara som man vill och hemligheten är att lära sig att umgås med andra som accepterar en precis som man är. Det är nog just det misstaget jag gjort förut, att träffa killar som är så emotionellt omogna att dom tror att man kan lösa problem genom att tex tvätta en bil. G är för övrigt en mycket bra och trevlig kille, det är bara vissa saker han inte klarar av, som att prata till exempel. Jag hänger ut honom här men jag är väldigt säker på att han tycker att det är ok, jag har skrivit oändligt värre saker i en annan blogg om honom som han har läst och står för.
Så mitt förslag är att du chillar ner dig lite. Jag vänder mina erfarenheter till roliga historier, tycker du att jag är dryg/blåst är det helt ok. Att skriva bloggar innebär att utsätta sig för kritik och möjligheten att besvara kritiken, inte som ett försvar, utan mest för att jag inte har något bättre för mig just nu :)
Kommentera