Dumma Killar

Så en killkompis ringde i förrigår. Jag kunde int4e prata då så han sa att han skulle ringa tillbaka efter en stund.

 

Dagen efter ringer han och jag påminner om vad han sa. "Ja, och så ringer jag nu" säger han självklart.

Jag skrattar åt honom och säger typiskt killar.

 

Sen kommer jag på att om en kille man dejtar gör så är det inte alls kul. 

Det betyder nästan till och med att han inte bryr sig och behandlar tjejen respektlöst.

 

Whats up with that!? 

 

Vi tjejer kanske ska sluta ta allt personligt..

Jag har en vän jag umgicks med ganska mycket när jag var yngre, men på senare tid har jag insett att hon inte bryr sig om mig. Inte på riktigt.

 

Men då och då ringer hon mig och frågar om vi ska ses. Jag blir lite tveksam eftersom det inte brukar gå så bra när vi umgås. Vår energi ihop gör att vi blir otroligt gränslösa och hittar på en massa saker man får skämmas över. Ibland för resten av livet.

Men hon ber om ursäkt för senast och lovar och bedyrar att ikväll kommer det inte bli som sist. Hon har en fantastisk fest på gång, VIP-inträde och roliga människor. Om jag bara ger henne en till chans kommer hon att gottgöra för tidigare synder. 

Min magkänsla säger nej men eftersom hon är så övertygande går jag motvilligt med på att följa med.

 

I början av kvällen är allt precis så bra som hon lovade. Vi harväldigt roligt ihop, hon och jag. Den där känslan när man är kung och gärna stoppar tiden för att dra ut på känslan lite till. Vi dansar och pratar med nya människor och allt är helt, helt underbart.

 

Men så helt plötsligt händer något. Jag vet inte vad. Minnet sviker, men allt det där som var så fantastiskt byts snabbt ut mot något annat. Huvudet snurrar och sen blir allt svart.

 

Nästa gång jag öppnar ögonen är jag naken och fasttejpad med silvertejp på en lyktstolpe. Huvudvärken är från en annan värld och jag måste spy. 

Sen tittar jag upp och ser att min vän filmar mig. Hon har lagt upp några klipp på mig på youtube och redan fått ett par hundra tusen views. 

Hon asgarvar åt mig och frågar hur jag kan vara så dum och lättlurad? 

 

Sen går hon och lämnar mig där.

Efter något år eller så ringer hon igen. 

Tillräckligt länge för att jag ska glömma eländet hon för med sig. Men inte tillräckligt länge för att jag ska glömma hur rolig hon kan vara. 

 

Men jag har insett att Tequila inte är min vän och måste avsluta vår relation.

 

 

 

 

För några år sen gick jag igenom en break-up från helvetet. Min själsliga smärta var så överväldigande så jag visste inte vad jag skulle göra. Ångesten styrde mig fullständigt.

Jag löste den delvis genom att testa andra killar. Jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig att skaffa ett större avstånd från både killen som jag längtade så otroligt mycket efter, och själva smärtan i sig. 

 

 

Men det sket jag i då. För mig var det mitt alldeles egna sätt att hämnas på alla män sedan tidernas begynnelse. Jag skulle på egen hand få så många killar på fall, att mitt egna fall inte skulle kännas så farligt längre.

 

Min strategi var att projicera ut all min ilska på dessa stackars ovetande killar som ivrigt pratade med mig i baren. De körde på med sin vanliga raggningsstil utan att veta att jag antagit mig en roll och låtsdes vara någon annan än den jag var enbart för att vara så elak som möjligt mot honom senare.

Jag bytte namn och yrke och lögnerna flödade som om jag lärt mig ett manus utantill.

Jag hette Frida och var ingenjör. Vilket var det galnaste jag kunde hitta på då. Så långt bort från sanningen som möjligt, blev normalt för mig. Svennebanan och torrt. Min motsats.

Jag gjorde mig lite snällare och blygare för att sedan chocka med svidande kommentarer och hånskratta åt honom när jag gav han svar på tal.

 

Frida var ett tråkigt namn. Jag vill straffa mer. Jag sa att jag hette Maj-Britt.

"Ma-aj-Britt..?" frågade killarna långsamt.

"Ja, Maj-Britt. Tycker du att jag har ett fult namn?"

"Neeej, det är bara det att du ser inte ut att heta Maj-Britt" svarade de osäkert.

 

Jag har hetat Berit, Margareta, Inger, Anna, Balkong-Nisse (det var hög musik så han hörde inte) och gud vet vad. Inte för att de nödvändigtvis är fula namn, utan för att jag ville gå in i en roll.

Men mest av allt ville jag inte att killen skulle ha någon som helst möjlighet att kunna söka upp mig. 

 

Rätt eller fel?

Förmodligen fel.

Fast väldigt roligt också. I alla fall för mig :)

 

 

 

 

När jag var liten lekte jag med övriga barnen som bodde på min gård i Solna. Vi spelade burken och jag minns hur jag regelbundet löpte över gräsmattan så fort jag kunde för att vinna över killarna. 

På den tiden, vi snackar glada 80-talet, var det vanligt att barn tillbringade dagarna hos dagmammor. Jag vill minnas att de blev en hel del tjafs mellan min överspända mamma och Lindas mamma, min dagmamma. Hon klagade på att jag inte ville leka med dockor. Det största probemet var att dessutom att jag sagt att det var töntigt att leka med dockor.

När vi pärlade ihop, använde Linda rosa och lila. Hon ville leka prinsessa och ha på sig klänning. Jag ville ha på mig jeans och bli lerig och bygga kojor med killarna.

 

För när jag var liten var det lite fel att vara tjej. Tjejer var svaga och behövde en man för att göra dem kompletta. 

Jag var inte som andra tjejer, jag var stark och envis och gjorde som jag ville. Jag behövde ingen i mitt liv för att göra mig komplett. Så sa min mamma ofta till mig. Hon nästan upprepade det som ett mantra under hela min uppväxt och har kommit att bli en sanning för mig. 

 

Jag kan tänka mig att många feminister idag skulle hylla min mamma för det, tycka att hon var före sin tid genom att låta mig vara den jag ville vara.

Men jag håller inte med. Hon lärde mig att ta ett aktivt avstånd från en könsroll som ofta definierar tjejer. Jag lärde mig inte att få en identitet som flicka. För jag var ju en "tomboy". Ett slags mellanting som är bättre på än töntiga tjejer, men inte heller en kille. 

Hon gjorde mig inte bara aldeles för självständig, utan odlade även ett högt föräkt för allt rosa, fluffigt, töntigt och svagt.

Jag har ofta fått höra kommentarer som "Kan du inte bara försöka bete dig lite mer brudigt", "killar gillar att vara starka och känna sig behövda", "killar blir rädda för dig för att du säger som det är".

 

Så hur ska man lösa den här frågan om jämnställdhet? 

Ska tjejer vara starka, självständiga och smarta? Eller ska vi vara små osäkra våp som behöver en man för att hjälpa oss bära tunga kassar?

 

Eller är det jag som missade informationen om att låtsas vara sämre för att få saker gjorda åt mig?

 

Jag vet bara att tjejer som är lite hjälplösa har pojkvänner som gör saker åt dem.

Jag och mina kompisar som fixar det mesta själva är singla. 

Vi som blev uppfostrade till jämnställdhet får lite problem i relationer, som ju sällan är jämnställda.

Vi som dessutom är hästtjejer har inte tid att förklara ett problem för en kille för vi fixar det själva både fortare och bättre.

 

Samtidigt kan jag stundvis känna ett sting av avundssjuka på de där tjejerna som gör sig lite mindre och tittar så kärleksfullt på hennes pojkvän och får honom att känna sig stark och behövd. Och han puffar upp sig själv lite extra för att skydda henne.

 

Jag behöver ingen.

Men jag vill väldigt gärna ha någon.

 

 

Och det är två helt skilda saker.