Framtiden

Det där snacket. Det där hemska snacket om vad vi vill med förhållandet...

Alla killar späner sig med fasa över vad dom ska tvingas lova nu för att inte bli dumpade.

Det här snacket handlar inte om att lova någonting. Vad kan man lova? Inget. Man har alltid rätt att ångra sig, se bara på alla skilsmässor.

Det här snacket om framtiden handlar alltså bara om hur vi känner idag. Vad jag vill idag och vad killen vill, idag.
Idag känner jag kanske att det här är asbra och jag kan se oss flytta ihop om ett år eller så. Med det sagt måste vi inte flytta ihop om ett år. Om sex månader kanske jag stör mig så in i helvete på hans svettlukt och gör slut.

Och för att vända på det kan det vara så att jag idag inte ser det här leda till någonting i framtiden, men jag gillar att träffas ändå. Om sex månader kanske allt har ändrats och vi vill flytta ihop direkt.

Att prata om framtiden är alltså bara en enkel nutidsanalys.

Kommentera

Eric

Att vara tillsammans med en tjej är nästan som att spela minröj. Man tror att man har koll på alla minor, men så helt plötsligt råkar man på en ändå.
Kommentera

En annat synsätt

Som svar på gårdagens inlägg fick jag höra en killes tolkning på vad Johan egentligen menade.
Ett alternativ till min lilla naiva och gulliga önskan om att Johan faktiskt kände något som han ville utveckla, så ville han nog egentligen bara ha bekräftelse från den här tjejen så han skulle få ligga.

Really?


2 kommentarer

Till dig Johan

Hur många tjejer måste en kille sumpa innan han lär sig ta hand om en?

Jag hängde med några killar i fredags. Vi har en gemensam vän och senare under kvällen kommer det fram att den ena har gått på nån slags date med vår gemensamma vän. Till saken hör att min vän är är lång, vältränad och otroligt vacker.
Han hade en bra date, han gillade henne. Men efter dejten ringde han inte så det blev inget mer med det.
Vem vet, det hade kanske inte blivit något även om han hade ringt. Men stackarn hade inte behövt ångra sig om han åtminståne hade försökt.
Det handlar inte om att det är killens ansvar att höra av sig, det är ju trots allt 2011 och ett jämställt land. Inga regler, inga krav. Den som är intresserad hör av sig, förhoppningsvis är båda lika på.

Så vad hände då?
Han vet inte. Han hade inget svar. Han bara ringde inte.

Varför blev det så?
Han tänkte inte.
Men han har ångrat sig, och undrat i efterhand varför han inte ringde när han hade chansen.

Och Johan är inte ensam. Varenda kille som läser det här har nog gjort likadant. Så hur många tjejer måste en kille sumpa innan han vågar ta steget och comitta? Vad är det som är så läskigt? Vad är det som gör att en kille måste sumpa en kärlek för att lära sig att ta vara på nästa?
Jag vet inte om det är ödet som skrattar åt mig, eller om det är så att mina ex lärde sig genom att förlora mig. Jag vill ju givetvis tro på det senare alternativet. För är det verkligen bara en slump att två av fyra killar som jag vet faktiskt har älskat mig, gifte sig med deras nästa flickvän? Jag vet inte. Jag vill inte påstå att jag är extra speciell, för jag vet att jag kan vara mer än svår ibland. Men fakta kvarstår att båda gifte sig och skaffade barn med tjejen efter mig. De två var för länge sen. De senaste två har ännu inte hittat någon efter mig, men jag är faktiskt beredd att lägga en tusing var på att det blir likadant med dom.

Så nu undrar jag följande: När jag ska fatta att jag behöver leta efter en kille som har sumpat sitt livs kärlek, för att uppskatta mig?
Och går det att ha flera livs kärlekar? Man vill ju inte nöja sig med något halvhjärtat liksom.

Så börjar man räkna på sannolikheten att man träffar sitt livs kärlek, och att man är hans (eller hennes) livs kärlek, känns det ju extremt puckat att sumpa det, bara för att man inte pallar att ringa.
Kommentera

Värsta pojkvänsakademin:


http://www.tv3play.se/play/256053/?autostart=true

Fast jag kan ju inte förstå varför tjejerna inte har gjort slut
Kommentera

Enlil

Samtidigt är dom ju inte utvecklingsstörda så man kan ju undra va de är som gör att dom är så sega i huvet



En kommentar

Tvätta bilen

Måste bara förklara det här med kommunikation.
Ett kommunikationsproblem kan bara lösas genom att man pratar om det.
Ett kommunikationsproblem kan inte lösas genom att killen tvättar bilen, eller lagar något, eller vara snäll mot tjejens familj eller kompisar en kväll.

Jag har varit med om att killar tror att man kan lösa ett bråk på så många konstiga sätt så jag orkar inte ens tänka på det. Det är ju så enkelt egentligen. Varför är den andra ledsen? Är det rimligt att den andra är ledsen. Har man gjort bort sig eller överreagerar den andra? Kan man mötas halvvägs? Kan man ändra lite på sig?

Att prata är ett sätt att lära känna någon på. Det är inte farligt att inte tycka likadant, det är på många sätt bättre att inte vara helt överens om allting. Man får acceptera att alla inte tycker likadant, även i ett förhållande.
Att säga till sin flickvän att man inte vill är så oändligt mycket bättre än att säga ja och sen skita i det. För vi märker sen att ni inte dyker upp eller inte gjort det ni har sagt att ni skulle göra.

Vi är inte dumma.
Kommentera

Förväntan

En kille jag pratade med i helgen lyckades lokalisera det jag tror kan vara det största problemet vi har i relationer.

Det handlar om vilka förväntningar man har på varandra. Om vi till exempel ska åka iväg en helg förväntar jag mig kanske att vi bara ska ligga, och då blir jag ju grymt besviken om killen är astrött och vill sova. Om killen förväntar sig att vi bara ska ligga hela helgen blir han grymt besviken om jag vill vara ute och gå långa promenader.

Det är jobbigt att prata om vad man förväntar sig. Det blir kanske lite krystat och man kanske känner att man gör den andra besviken om man inte vill samma sak. Men om man biter ihop, tar tag i saken, tar nån timme eller så att prata igenom vad man vill och känner för innan man gör något så slipper man bli besviken.
Det är ju mycket bättre att snacka en stund för att sen ha kul ihop, än att åka iväg och missförstå varandra hela tiden. Irritation uppstår och till slut kommer bråket. Kanske inte direkt, kanske inte när man kommer hem, kanske inte nästa resa, men förr eller senare kommer det. Ju längre tid det tar för bråket att kulminera, ju värre blir det.

Så till alla konflikträdda killar som är rädda för att prata kan jag varmt rekomendera det här samtalet, så ni växer ihop under er tid tillsammans, istället för gap och skrik.
Det är inte svårt.
Och ni kommer få mer sex om er tjej inte är konstant sur, irriterad och besviken, tro mig.
Kommentera

Jag bara undrar

Jag har inte skrivit på länge av den enkla anledningen att jag känner mig för bitsk och arg. Jag vill inte vara en sån som skriver hatiska och okonstruktiva inlägg om killar, det finns redan sånna bloggar.
Jag har några ämnen att ta upp, men jag låter bara så bitter när jag skriver dom.

Så kan det va här i livet. Är man singel i min ålder går det nästan inte att inte vara lite skadad, hatisk och bitter.

Jag funderar över problemet. Vad är det som är så svårt?
Kommentera

Kompisar?

Den här utmaningen känns bra. En välbehövlig vila från dumma killar.

För de flesta av er är faktiskt ganska dumma. Inte som kompisar, jag älskar mina killkompisar, på ett kompis-aktigt sätt.
Men så fort man ska ligga blir det som galet i hjärnan. Helt plötsligt kan man inte vara kompisar längre. Och tydligen kan man inte vara kompis sen när man har legat klart heller. Jag förstår det inte riktigt. För mig är killen fortfarande en människa, någon jag kan hänga med som innan. Men för killar är det tydligen kört, måste ragga på nån. Vill inte slösa tid på en tjej om man inte har chans att ligga.

Som Lucas säger, Lördag är som alla andra dagar för en kille ...en dag man vill ligga.

Lucas är faktiskt undantaget som bekräftar regeln. Vi bara sa att vi skiter i att ligga och så är vi kompisar istället. Och så blev vi det.
Kommentera

Sae

Kommentera

Varför denna tröghet?

Och så var vi där igen. Jag hänger med en tjejkompis och vi pratar om killar. För det är nog så att förr eller senare pratar tjejer alltid om killar.
Men vi säger bara samma gamla saker hela tiden. Killar är så tröga, killar är så omogna, killar fattar inget.

Det är inte alltid så. Jag har ett par vänner som har varit tillsammans i 12 år. Dom har det sundaste och bästa förhållandet ever och jag är så tacksam för att jag har fått en så stor inblick i deras förhållande. De är mina förebilder. Jag lär mig så enormt mycket om respekt och hur man gemensamt skapar en stark och bra relation genom vänskap, kärlek, förtroende och stöttande. De ger mig hopp. De är de enda som gör att jag kan känna att det kan vara värt att kanske, nån gång, försöka igen. Men bara om jag får det som dom har.

Problemet där är ett klassiskt problem. Båda måste vilja det. Båda måste sätta förhållandet först och båda behöver respektera varandra. Båda.
Jag kan jobba bäst jag vill på min del av förhållandet, men vill inte killen är det lönlöst.
Jag har börjat se på ett förhållande som en fotbollsplan. (Igen har jag skapat en kill-vänlig metafor för att även killar ska fatta)
Ett förhållande går ut på att jag har min planhalva och killen har sin. Hur mycket jag än anstränger mig och jobbar på att bli så bra som möjligt för mig själv och för min pojkvän, så kan jag bara fylla min planhalva. Killen måste själv fylla sin halva.
Det är här många tjejer går lite vilse tror jag. Man vill så gärna att man börjar bära killens sida också. Till slut vaknar man upp och inser att man har dragit hela lasset och killen står i ett hön nånstans och kliar sig i huvet och tittar åt ett annat håll.
Det har hjälpt mig mycket att tänka så här. Jag har börjat bli uppmärksam på killar som inte fyller sin del av planhalvan mycket tidigare nu. Och det där med "He's just not that into you" stämmer. För är en kille intresserad så fyller han sin planhalva, till att börja med. Det känns tråkigt att behöva spela ett spel, men det där får man nog inte släppa på, det där med planhalvorna. Det är så mycket svårare att göra slut efter ett år än efter en månad.

Fast varför är killar så tröga?
Varför kan killar inte kompromissa eller anpassa sig en endaste liten gnutta?
Gör det fysiskt ont i er att då och då ställa upp för en tjej, enbart av anledningen att hon skulle bli glad?
Varför kan killar inte tänka i fler steg? Om jag henne glad gör hon mig glad.
Så självklart, men ändå så svårt.
Kommentera

Chilla mer

Killar kan vara otroligt vackra. Och jag uppskattar verkligen en vältränad kille med bra hållning och snygga kläder. Är han dessutom smart och driven är jag såld.
Men problemet med att bli såld på tio minuter är att det går för fort fram. Man blir utmattad. Jag orkar inte fästa mig vid någon längre.
Alla avslut har gjort mig emotionellt utmattad.
Varje gång man träffar någon ger man allt och lite till. Och visst, det är en stor del av problemet, att man ger allt. Man borde chilla och ta det riktigt lugnt. Dejta i några månader. Hålla handen och småhångla och lära känna varandra utan att blanda in sex.
Men det fungerar inte så längre. Man har oftast sex första kvällen och det gör att hela relationen grundar sig på sex och det i sin tur gör att man inte lär sig prata med varandra. Sex är en slags genväg för problemlösning. Istället för att prata om saker så ligger vi lite till. Han är ju så het och jag behöver närhet.
Sex är en kortsiktig lösning. För mig i alla fall.
Och innan man har sex är det så underbart. Förväntan och spänningen gör att det är så hett. Att sitta på bio och hålla varandra i handen. Jag hade en sån dejt i somras. En helt underbar fjortisdejt. Det var den bästa dejten på evigheter. Stämningen var laddad, han var supergullig och vi satt där och höll varandras händer och bara myste.

Det är nog sånt jag letar efter nu. Något äkta. Men jag är för utmattad för att känna något äkta.

Jag har fått en utmaning av en kompis. Singel och celibat i en månad. Vi sa ett år först, men det känns så länge så vi tog en månad i taget. Jag antog utmaningen och la dessutom till att det inte ens får förekomma flörtande under den här månaden.
En lätt utmaning kan vissa tycka. Men för mig blir det en helt ny upplevelse.
Kommentera

Oscar, 21

Jag tittar på första avsnittet av Ensam mamma söker.
Jag måste gå iväg då och då för killarna är helt enkelt för tafatta och konstiga.
Seriöst, Oscar, man kan inte säga att man vill skaffa en familj första dagen man träffar en tjej. Vad tänkte du på? She's out of your league dude!

Snart kommer jag in på mitt extremt fördomsfulla utlägg om skalor, och vem som kan ragga på vem.
Jag peppar...
En kommentar

Tack Jonas

Kommentera

Att ta vara på det man har

Gräset är inte grönare på andra sidan brukare man säga.
Samma sak med oss. Man kan byta ut killen, men förr eller senare sitter man där med samma problem igen.

Det bästa med att inleda ett förhållande är att man inte har sårat varandra ännu. Man kan ligga i sängen en hel natt och prata om allt möjligt och bara ha det så underbart. Jag kallar såna nätter för bubblor då inget annat finns. Man är en sluten enhet och kemin är allt som behövs. Man kan helt enkelt inte komma varandra tillräckligt nära. Man får bara chansen till några bubblor, för det där underbara mattas av ganka fort. Ska man ha ett bra förhållande krävs att man börjar jobba ganska omgående och det blir ju en paradox när man inte ens är tillsammans.
Det händer så sällan att man träffar någon man kan bli ett med. Någon man på fullaste allvar känner att den här människan vill jag ha kvar i mitt liv, och att den andra känner samma sak. Ändå är vi för fega att våga satsa. Att gå in i ett förhållande krävs att man tar varandra i handen och hoppar från stupet.
Tilliten är allt. Man kan krossa förtroendet på några minuter, och det tar månader, om inte år, att bygga upp det igen. Därför är det så viktigt att ta vara på det man har.
Ingen är perfekt. Vem man än träffar så kommer det förr eller senare dyka upp brister. Det gäller att gradera bristen. Jag väljer tidskrävande intressen framför missbruk any day. Jag tycker inte att det är så farligt att killen inte fäller ner sitsen efter sig, för på det stora hela spelar det faktiskt ingen roll. Och vem är det som säger att den ska vara nere?
Det finns dealbreakers, och det finns brister man tvingas acceptera, och det finns brister man får jobba med. Jag behöver tex bli bättre på att städa, och det jobbar jag på dagligen. De flesta killar behöver bli bättre på att kommunicera, tänk om ni kunde träna på det dagligen? Vilka underbara konversationer ni skulle ha med era flickvänner då. Ni skulle få se helt andra sidor av era flickvänner om ni tar en kväll att prata om något, vad som helst, en kväll istället för att glo på en skärm.

Det tar tid att lära känna någon. Ta vara på den tiden. Titta på den du är tillsammans och försök tänka på vad som var så underbart med den här människan att du kunde vara vaken en hel natt bara för att hormonerna var på topp och du kunde  inte få nog en gång i tiden.

Kommentera

Maria Montazami

"Det som är så kul med män, är att män är alltid är hungriga. Och det är så lätt att vinna en mans hjärta genom att bara ösa dom med mat. För att dom är hungriga, och dom är otåliga och dom blir trötta och irriterade, och när man väl har förstått det som kvinna är det extra speciellt, för det är inte alla som tänker så."

"Dagens tips. Fast en man säger nej, gör i alla fall, för vi kan ha turen att han blir glatt överaskad"
Kommentera

Uppfostran

Ur ett rent historiskt och sociologiskt perspektiv ska jag förklara varför jag tror att uppfostran i Sverige har gjort att vi till störst del bara har en massa pojkar i Sverige istället för män.
Jag vet att jag sticker ut hakan nu, och genraliserar. Jag ska enligt Max Webers teorier leta historiska händelser och dra en kausal linje till där vi befinner oss idag.

De traditionella könsrollerna var tydligt uppdelade, mannen arbetade och försörjde familjen och frun var hemma och tog hand om barnen och hemmet. Under 50- och 60-tal var det en status bland kvinnor att ha ett välstädat hem och väluppfostrade barn.
På 70-talet skedde en stor förändring i Sverige. Mammorna ville inte vara tvungna att stanna hemma längre. Tydligen var jag själv med i Stockholm som ettåring när min mamma demontrerade för jämställdhet. Kvinnor krävde dagisplatser för att kunna fortsätta arbeta trots att de hade barn.
I samma takt som förskolor kom till och kvinnor upptäckte att de inte längre var beroende av sina män för försörjning steg skilsmässotalet markant. Ekonomisk självständighet gjorde att de inte längre behövde stanna i dåliga äktenskap.
Kvinnor hade på relativt kort tid förändrat könsrollerna vad det gäller karriarmöjligheter och självständighet som förälder. Dock hade kvinnor fortfarande störst, eller ensamt, ansvar för hushållet. Alltså började dessa kvinnor trippelarbeta, ansvar för barn, hem och sitt yrke. Mnnen var lite långsamma att hänga med i förändringen (som vanligt).
Kvinnor, både ensamstående och gifta, brottades med den här förändringen på flera plan. Dels ökade deras arbetsbörda väldigt mycket och dels fanns antagligen ett gnagande dåligt samvete för att man väljer att låta någon annan uppfostra sina barn. Det fanns även påtryckningar om att de var egoistiska från de som ville hålla kvar på traditioner. Så är det alltid när en större förändring är på väg in i ett samhälle.
Jag tror att många kvinnor fastnade i en fälla av stress och dåligt samvete och kompenserade sina barn genom att göra allt för dem. Vi får även tänka på att det under 70-talet kom en stor våg av pedagogiker som förespråkade fri uppfostran. Aukotriteter kränker barns indivdualitet och barnen behöver lära sig i sin egen takt med så lite påverkan som möjligt.
Vi har alltså en hel generation människor som har växt upp med mammor som har gjort allting för dem, och under samma tid upplevt ett enormt ekonomiskt uppsving. Levnadsstandarden har ökat, tekniken har utvecklats och vi har blivit alltmer materialistiskt lagda. Enligt min åsikt har det här skett på bekostnad av social sammanhållning och gemenskap.

Jag tillhör alltså en generation som har blivit överkompenserade och ouppfostrade.

Och bara för att förtydliga mitt budskap vill jag inte på något sätt kritisera dessa mammor. De har gjort allt för sina barn samt dragit ett tungt lass vad det gäller jämställdhet. Det är därför Sverige är ett av de mest jämställda länder i världen. Om något, ska alla dessa tusentals mammor ha stående ovationer. Antagligen har de inte uppskattats så mycket då det i deras roll har varit de som alltid har ställt upp utan att själva ta plats.

Men tyvärr är en otippad följd att vi idag, både tjejer och killar, är till viss del fortfarande barn. Det är därför jag skyller på uppfostran när jag klagar på killar.
Jag har träffat mestadels yngre killar, som är födda på 80-talet. Jag upplever en enorm skillnad i intällning hos killar som bara är 6-10 år yngre.
Jag tror, och hoppas, att jämställdheten har gjort att det idag är självklart att dela på uppfostran och hushållssysslor och att de barn som växer upp idag har helt andra förebilder. Medan killarna i min ålder har sett hur deras mammor har fixat allt och deras pappor har varit knappt närvarande i hemmet, förväntar de att vi ska vara likadana eftersom man utgår ifrån de förebilder man har. Dagens barn ser både närvarande mammor och pappor som är  delaktiga under uppväxten, och pojkar får förhoppningvis en naturlig känsla för ansvar på ett helt annat sätt.
Därför går dagens problem så mycket djupare än bara brist på respekt och hänsyn. Det är ett fundamentalt grundbeteende som kommer från sin idealtyp som barn.

Vill bara avsluta med ett citat från min kompis Émile Durkheim (1858-1917:
Att förbjuda skilsmässa skulle minska risken för anomi och självmord bland männen, men öka kvinnoförtrycket och leda till fler självmord bland kvinnorna.
Kommentera

Kommunikation

Vi har stora sociala problem i Sverige. Du har helt rätt i att anledningen till att män hämtar fruar i Thailand och kvinnor åker till Gambia, beror på vårt problem med kommunikation. Min pappa är en av dom som har gift sig med en asiatisk kvinna. Jag har skämts över det, men har slutat bry mig nu. Det funkar för dom, min pappa slipper ta hänsyn, och hon får ett bättre liv, materiellt sett, för henne och hennes son. Hennes tidigare man var alkoholist och misshandlade henne. Det funkar bra för dom, en win-win situation.

Men vill vi ha det så? Kan vi inte bara ta tag i saken? Skärpa till oss?

Jag är emotionellt utmattad. Jag har blivit kär och besviken så många gånger att jag inte längre ser en kille som en egen individ. Jag objektifierar killar, graderar på en skala från 1-10.
Jag hatar att jag har blivit så. Det är klart att det är mitt fel också. Jag har fallit för riktiga svin, men jag har också fallit för riktigt bra killar. Det är dom bästa som har svikit mest med deras oförstånd att ta relationen på allvar. Kan man inte bekräfta den andra så är det som om man inte finns. Sen när jag har gjort slut och flyttat så tar det ett år innan poletten trillar ner och dom har förstått. Grattis nästa tjej. Två av fyra killar som jag vet har tyckt om mig väldigt mycket gifte sig och skaffade barn med den efter mig. De senaste två är fortfarande singla, men jag är ganska säker på att det blir likadant med dom.

Det handlar om att om man är med någon, om man tycker om någon, så får man ta det bra med det dåliga. Vi har alla bra och dåliga sidor. Jag vet att jag är väldigt lätt på många plan, jag är tex inte ett dugg svartsjuk, jag tycker att det är enormt viktigt med egen tid och att man unnar varandra att ha kul med andra. Samtidigt kräver jag en mycket nära relation känslomässigt, jag vill känna att vi vet var vi har varandra även om vi inte setts på en vecka, skickar jag ett mess vill jag ha ett svar.

Det är just den här känslomässiga närheten som jag upplever att killar har svårt för. Att vara känslomässigt nära utan att vara fysiskt nära. För sex är inte lika med kärlek. Att tvätta bilen löser inte ett kommunikationsproblem.
Om din flickvän har ett fanatiskt intresse för handväskor kan det vara värt att titta på den nya hon köpte idag och dela hennes glädje. Nästa dag är det du som har något kul att berätta, och då är det så mycket roligare att hon delar din glädje. Vips så har ni kommit varandra närmare istället för vuxit ifrån varandra.

Jag tror att för varje gång vi blir illa behandlad, så behandlar vi någon annan illa. Jag har redan varit dum mot en kille, enbart för att mitt ex har sårat mig. Det är inte bra, jag skäms verkligen för det och har bett om ursäkt.
Alla är vi livrädda att känna något, att känna något innebär att man riskerar att bli sårad. Det är lättare att byta ut tjejen eller killen när det blir jobbigt.

Jag vill hitta någon som vill vara min bästa kompis, och min bästa älskare. Det är svårt att kombinera, antingen är man mest kompis, eller så har man så mycket kemi att man inte ens kan prata med killen när man ska åka bil tillsammans i 2 timmar. Jag har varit med om det. Mitt livs kärlek. Vi hade inget att prata om, vi satt tysta eller kallpratade i två timmar.

Jag kanske är naiv. Jag kanske aldrig kommer hitta någon jag kan fungera med.
Men jag har lärt mig massor på vägen, och det är det jag skriver om här.
Kommentera

Att komma ihåg det vi pratade om härom kvällen

Alla har vi varit där. Vi har pratat med killen om en viktig sak och några dagar senare har han inget som helst minne av det.
Det kan vara vad som helst; hämta barnen på dagis, på fredag ska vi träffa dom, vi ses på torsdag klockan 8 eller djupa känslomässiga problem i förhållandet.
Några dagar senare: "Va? Det har du aldrig sagt" eller "Va? Har jag sagt det?".

Flera gånger har jag på fullaste allvar undrat om jag är schizofren, om jag har inbillat mig den där långa konversationen häromdan när vi kom överens om att vi skulle göra en viss grej. Men nej, jag är inte schitzofren, och vi pratade om den skaen, och du sa det där.

Ska det behöves en skriftlig redogörelse för alla överenskommelser? Ska vi behöva spela in allting vi säger? Det funkade ju felfritt i ett avsnitt av Solsidan (även om det var hans idé). Men är det verkligen nödvändigt?

Gör ni så på jobbet? Ni har ett möte, går sen ut ur rummet och allt är som bortblåst? Nej, det gör ni givetvis inte, för sånt är viktigt för er.
Om en killkompis vill göra nåt på fredag kommer ni ihåg det, om jag har bestämt med en tjejkompis att vi ska på fest hos henne är det bortglömt.

Det här handlar bara om en sån enkel grej som prioritering. En sportintresserad kille kan rabbla alla OS-världländer sen 30-talet, men inte komma ihåg det vi pratade om igår. Det är inte bara respektlöst och egoisistiskt, det här handlar om ett mycket djupare problem. Det handlar om en inlärd vana att det tjejer säger är bara jobbigt och tjatigt och onödigt.

Det kan vara så illa att det handlar om uppfostran, och jag ska ta upp det i ett eget inlägg. För jag tror, tyvärr, att det handlar om en lite skev kvinnosyn. Och igen, jag talar inte om mansgrisar eller as till killar, jag menar helt vanliga, trevliga och bra killar, som har mammor som har gjort allt för dem.

Det är så synd. Jag har en son, och jag gör mitt yttersrta till att uppfostra honom till bli en bra framtida pojkvän, man och far. Det handlar om att lära honom att respektera mig, redan nu, när han bara är tre år gammal. Jag är inte hans betjänt, mat dyker inte bara upp på bordet och hans kläder zappas inte rena och vikta i hans garderob från tomma intet.

Vi behöver göra en liten omprioritering. Tänka om vad det gäller vem som är viktiga i våra liv och vad vi kan göra för att förbättra våra relationer.
Flickvännen kanske är, trots allt, viktigare än chefen.
2 kommentarer

Tack!

Jag vill passa på att tacka alla som har läst min blogg! Det värmer verkligen att se statistisken och jag uppskattar verkligen att vissa har tagit sig tid att skriva en kommentar.

De killar jag skriver om är inte dom som generellt anses vara svin. Jag skriver om helt vanliga, normala, till synes bra killar, vissa som till och med anses vara riktiga kap. Problemet med dessa killar är grundläggande problem med att kommunicera, visa uppskattning och ställa upp. De har ännu svårare att se att ett förhållande kräver underhåll och hårt jobb redan från början.
Jag har haft äran att få vara tillsammans med en sån här kille en längre tid och även dejtat flera stycken.

Det är ju så att det tar tre månader innan man släpper på sin fasad och visar sina sämre sidor. Sen tar det ytterligare tre månader innan man börjar lära känna varandra. Vid det här laget har man träffats i sex månader och hunnit med att investera mycket av sin tid, känslor och energi.
Det är därför så många flörter varar i tre månader, kemin gör jobbet och när man måste börja ta ett beslut om man ska satsa eller inte, eller jobba lite på det man har slutar folk att bry sig. Det gäller givetvis både tjejer och killar.
Min blogg handlar om mina erfarenheter, och eftersom jag aldrig har dejtat en tjej kan jag inte uttala mig om det.

Mina problem med killar är ungefär detsamma, oavsett yrke, uppväxt, social klass osv. Det handlar inte om att jag sitter hemma och trånar efter en kille när han inte svarar, men man börjar ju undra när man har dejtat en kille i några månader och han en kväll helt plötsligt inte svarar. Visst, man kan ta det som att han inte är intresserad och gå vidare, men jag tycker att man har en skyldighet att säga det. Det här med att bara skita i att svara känns omoget och respektlöst.

Det är klart att egoistiska killar också gör så, allt går ju in i varandra. Att inte svara, för att man inte vågar/vill säga att man inte kan ses handlar om bla konflikträdsla, respektlöshet och egoism.

Jag tycker bara att det får vara nog med slit och släng-samhället. Vi kan skärpa till oss och höja nivån på respekt gentemot varandra. Det är för många trasiga människor där ute, vi behöver inte bidra till att skapa fler.
En kommentar

Respekt

Enligt Wikipedia:
Respekt betecknar i vardagligt tal aktning eller vördnad för en person. Mer konkret innebär detta att man värdesätter en persons egenskaper. Den innebär att objektet för ens respekt genom sin blotta existens ställer rättmätiga krav på hur man behandlar det.

Killar, det låter väl inte så komplicerat? Eller?

Ett ännu lättare sätt att förklara det på är att behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Vill ni att era flickvänner glömmer bort er födelsedag? Vill ni att era flickvänner kommer en timme försent varje gång ni ska ses? Tycker ni, innerst inne,  att det kanns bra att vara så nonchalant mot den ni älskar?

Det handlar verkligen inte om att bli en mes. Det är det sista jag önskar från en kille. Det handlar om att ta ett steg fram istället för att hela tiden gömma sig i bakgrunden. Jag vet att det blev lite abstrakt och flummigt, och att många killar sitter med rynkade ögonbryn nu. Så låt mig ge några exempel.
Ni är på stan och handlar. Tjejen provar och frågar vad ni tycker. Ni blir osäkra och vet inte vad rätt svar är. Vill hon att jag ska tycka om den? Är det en kuggfråga? Menar hon om jag tycker att hon ser tjock ut?

Säg vad ni tycker!!! Och om ni inte vet så vänd det till nåt sexigt, för det vet vi alla att ni klarar av...
"Nja, jag vet inte, jag tyckte att fick större pattar i den förra klänningen"
"Oh, damn villket sexigt ass du fick i dom jeansen"

Och jag vet att de allra flesta killar tycker att det suger att handla kläder med en tjej. Vi tar lång tid på oss, vi vill att allt ska sitta perfekt. Och det här med respekt fungerar lite så att ju mer man ger, destu mer får man tillbaka. Jag tycker till exempel att ishockey suger, men jag kan kolla på en match en kväll för att ställa upp, enbart för att jag vet att det betyder mycket för killen. Det kallas att visa respekt.
Så kan vi inte bara kvitta tjejens tid mot er tid? Bara för att visa varandra respekt, och för att bygga upp ett bättre förhållande? Ställa upp och ta en för laget?

Ett annat konkret sätt att visa respekt är att helt enkelt vara delaktig och med i konversationen, precis på samma sätt som ni är delaktiga när ni hänger med polarna. Jag har aldrig sett ett killgäng där en eller två av killarna tittar undvikande ner i golvet och svarar med ett "kanske", "mmm, vi får se", "en annan gång" eller frågar va efter varje mening.
Det kanske handlar om något så enkelt som att ni inte ser er flickvän som en kompis, och är det så illa får jag ta upp det som ett eget ämne en annan dag.

Så skärp till er nu killar. Ta en liten funderare på om ni älskar den ni är tillsammans med, eller om ni tror att ni kommer göra det. Vart är förhållandet på väg, var vill ni att förhållandet ska ta vägen. Är det här den framtida mamman till era barn? Om hon är det, vill ni verkligen behandla henne respektlöst?
9 kommentarer

Emelie

"Jag tror att det tar killar längre tid att fatta saker, för att det behövs så mycket längre tid för dom att lägga ner lika många minuter på att tänka på förhållandet, det vi tänker på en vecka tänker dom på ett år"
En kommentar

Konflikträdsla

Att vara konflikträdd innebär att man inte vågar säga emot.
Killar gör allt för att undvika att säga emot, undvika att tjejen ska bli sur, undvika dålig stämning och framför allt undvika ett samtal om känslor.

Killar har därför kommit fram till en perfekt lösning; att svara undvikande med ett "kanske sen", eller " jag ska fundera lite så hörs vi". Ibland är den allra bästa lösningen att helt enkelt inte svara alls. Man låter tjejen ringa och ringa tills hon ger upp.

Problemet med det tankesättet är att man undviker inte problem. Man skapar bara fler och större problem.
Ar det så att jag har frågat om vi ska ses och får ett "kanske" till svar, så håller jag kvällen öppen. Om det sen blir så att jag genom att killen bara inte svarar, förstår att han inte vill så har ju jag slösat bort min kväll.

Så nu är jag inte bara arg för att killen inte har stake nog att säga nej, utan jag är arg för att min kväll är förstörd.
Vi har även ett tredje, ännu jobbigare problem, och det är att mitt förtroende för den killen, och till viss del även för andra killar sänks.

1+1+1=3
Vi har nu tre problem istället för inget problem.

Om man nu är konflikträdd borde logiken säga en att det innebär mindre konfliker att säga nej en gång, än att bråka om tre saker.

4 kommentarer