Dumma Killar

 

"En ny undersökning visar att det krävs en längd på 8,5 cm och en bredd på 5,4cm för att helt kunna tillfredsställa en kvinna. Däremot spelar det ingen roll om det är Visa eller Master card!"

Jag funderar lite på tajming.

Det har hänt så många gånger att man träffar någon och känslorna svallar hos båda men tajmingen är så fel. Den ena har nyligen kommit ur ett förhållande, eller den andra ska flytta eller att man helt enkelt inte är redo för den sortens förhållande just nu.

 

Jag vill svara med ett fett BULLSHIT.

 

Tajming är viktigt, men jag tror att det kan vara en ursäkt till att slippa våga.

Robert Stenberg, en psykolog med positivistisk inriktning, har kommit fram till en teori som heter "The triarchic theory of love". Kortfattat går det ut på att äkta kärlek innefattar tre komponenter, närhet, passion och commitment. För att leva i ett långt och lyckligt förhållande krävs att alla tre punkter är lika starka.

Alla vet hur det är att vara förälskade, att vilja vara med någon jämt men sen blir man osäker och när man egentligen behöver ta det där beslutet som är så viktigt för att bli tighta ihop så tvekar man och ger upp istället.

Det är lätt hänt. Det är jobbigt att jobba på sig själv. Det är så mycket lättare att gå vidare, hitta nån ny och sen ge upp igen när man behöver ta ett nytt beslut.

Vill man ge upp så funkar vilken ursäkt som helst och tajming är den perfekta ursäkten. Ingen kan argumentera mot tajming. Det är den perfekta ursäkten just för att man inte behöver ta ansvar för sin feghet, det är ju "ödets" fel.

 

Sluta fega och våga ta ett beslut. Om så beslutet är att ge upp så gör det. Inget blir bättre av att stoppa huvet i sanden och låtsas som att det regnar.

 

 

 

 

Man säger ofta att motsatsen till kärlek är hat. Men tänker man ett steg till så kommer man på att det är en mycket fin gräns mellan hat och kärlek och deras gemensamma motsats är likgiltighet.

 

Jag ska förklara detta genom att använda mig utav socialpsykologen Johan Asplunds begrepp om social responsivitet och asocial responslöshet.

Kortfattat kan man säga att social responivitet är att känna och att sedan agera efter denna känsla, och social responslöshet är likgiltighet.

 

I hans bok, Det sociala livets elementära former, beskriver han flera olika situationer där vi påverkas av dessa två motsatta sätt att besvara andras agerande på. Han utgår ifrån en urbefolkning samt det finlänska tinget på 1500-talet där man i båda fallen levde och andades social responivitet. Var man ledsen så grät man, var man glad skrattade man och var man arg slog man sönder något eller någon. I en grupp känner man samma sak, om tre personer gråter kan man själv börja gråta utan att egentligen veta varför och Asplund förklarar detta med att säga att käslor är något som existerar utanför individen, man reagerar på något som händer.

 

I dagens samhälle anses det fult att visa känslor, behärskning uppmuntras och analys krävs före agerande så man inte råkar klampa i klaveret. Sorg anses vara något personligt och man får inte visa sig varken för glad eller för ledsen bland andra för då går man emot normen och riskerar att bli utesluten ur gemenskapen.

 

Den här trenden tror jag är en av de största bidragande faktorerna till att vi har så svårt i relationer med andra. Våra känslor ska hållas innanför oss själva när de egentligen hör hemma utanför oss och delas med andra. När man känner något mycket starkt och bemöts av ett hyschande av sin pojkvän/flickvän bemöts man alltså av asocial responslöshet.

Att då i en relation under en lång period bemötas av denna vägg av likgiltighet tömmer helt enkelt ens förråd av energi och till slut blir man utbränd, vilket leder till att förhållandet tar slut.

Den här sista biten är min egen tolkning och inte något Asplund nämner i sin bok. Han pratar om utbrändhet inom vårdande yrken men jag vet att man kan bli utbränd av asocial responslöshet i ett förhållande.

 

Att älska någon krävs starka känslor som vi alltså inte är vana vid, och att bli arg på någon man älskar kan innebära hat om än mycket kortsiktigt. Att bemötas av kärlek eller hat/ilska är inte att tära på en relation (inom normala gränser givetvis) utan det är just likgiltigheten som skadar oss och inget sårar lika mycket som att förklara för sin pojkvän att han har gjort mig ledsen och få till svar att man är larvig.

 

En låt som beskriver den här känslan är Fredrika Stahl – What If?

Sista verserna är solklara exempel på vad asocial responslöshet kan få för konsekvenser hos sin partner:

 

What if I told you I set your car on fire
'Cause you didn't react when I slashed all your tires
What if I say I never went to that shrink
'Cause I solve all my problems by poisoning your drinks
I didn't say I did so, don't you think I would do
But since I did do...well I guess you're through

 

Don't just lie there, did you hear what I just said
Shout or cry or I'll hit you hard in the head
You're the one who should be angry yet I'm the one pulling my hair
So won't you just please show that you care
That doesn't mean I do
There's no more me and you

 

Jag har fått kritik, säkerligen befogad då jag kan ha varit otydlig med mina intentioner i mina senaste inlägg samt att min engelska och torra humor regelbundet blir missförstådd.

 

Kritiken handlar om att jag börjar likna en extremfeminist och låter bitter, och om jag bara taggar ner och är mig själv så kommer jag hitta en pojkvän. Typ så löd kritiken.

Det här fick mig att fundera lite kring varför man alltid antas leta efter en partner, som om att man är lite misslyckad bara för att man är singel.

 

Sociologi-nörden inom mig kickar igång och jag frågar mig en till synes enkel fråga.

Varför är det så?

 

För inte så många generationer sedan var familjen med dess traditionella könsroller nästan ett måste för överlevnad. Kvinnor tog hand om barn och hem och män arbetar för att försörja familjen.

 

Idag håller vi inte ihop för att vi måste. Vi behöver inte vara i ett förhållande för att vi måste bli försörjda under tiden barnen är små. Vi har dagis och vi har jobb och vi behöver ingen kille i våra liv.

 

Detta för med sig att villkoren för att vara i ett förhållande har markant förändrats under den här relativt korta tidsperioden. Numera kan man välja om man vill vara singel eller ha ett förhållande och vi kan ställa helt andra krav på varandra, som till exempel att båda är delaktiga och respekterar varandra, att man tar tid till förhållandet, insikten om att man inte äger varandra, att båda förstår att relationen är viktigare än egot men att man aldrig ska behöva kompromissa sig själv för någon annans skull. Man är två individer som väljer att vara tillsammans för att man vill det och ingen annan anledning.

Ibland känner jag att det här är orimliga krav, att jag har för höga förväntningar på ett förhållande och kommer att förbli singel för resten av mitt liv.

Men faktum kvarstår att ingen måste ha ett förhållande idag. Om priset jag måste betala för att passa in i samhällets normer är att kompromissa min integritet eller frihet står jag hellre utanför.

 

Så jag känner ingen bitterhet i att vara singel. Jag känner bara tacksamhet över att jag bor i ett land där jag, som tjej, har rätten att välja hur jag vill leva mitt liv.

 

 

Jag har idag blivit diskriminerad pga min sexuella läggning.

Jag och två vänner letar efter en stor lägenhet där vi alla kan bo tillsammans och idag hittade vi en lämplig på Stångåstaden. Nu vill vi inte säga upp våra gamla lägenheter och det enda sättet vi kan komma på för att få hyra ut våra lägenheter i andra hand är helt enkelt att jag och en av de andra är lesbiska, man får ju provbo med en sambo.

Jag behöver ringa Stångåstaden om detta och säger att jag och min flickvän är intresserade av att hyra den tillsammans med våra barn. På grund av en sen hyra, vilket vi helt och hållet skyller på CSN, får vi inte ens göra en intresseanmälan. Tanten jag pratar med är extremt otrevlig och säger att såna gäster vill Stångåstaden inte ha. Jag tacker för hennes serviceinriktade inställning och lägger på.

Några timmar senare kom jag på att jag antagligen blivit diskriminerad. Insikten gör mig arg och med ens väldigt ödmjuk gentemot homosexuella.

 

Jag vet att det inte handlar om en dum kille, men ändå typ i samma kategori.

Eller bara för insikten att you can't live without them and you can't shoot them.

I alla relationer uppstår det konflikter.

Med konflikt menas helt enkelt att två eller flera personer har oförenliga intressen. Mina erfarenheter av konflikter är att de nästan alltid uppstår från missförstånd eller egoism.

Konflikter behöver inte vara något negativt, i många fall kan en lösning av en konflikt göra att man lär känna varandra och förstå hur den andra fungerar så att man genom kompromisser växer ihop och får det bra tillsammans. Sköts en konflikt med en respektlös, nonchalant eller orimligt ilsken attityd försämrar man å andra sidan relationen på ett långsiktigt plan.

So far so good, på pappret är det här relativt självklart, eller?

Det är inte så svårt egentligen men i realiteten är det här det absolut svåraste vi människor har att handskas med i vardagen. Man är trött efter jobbet eller skolan och man kanske inte orkar prata om något djupt, men att ignorera ett behov hos en annan är inte en bra idé för till slut blir den personen arg över att inte bli sedd eller hörd.

Tjejer får ofta höra att de är jobbiga, tjatiga, pedanter och andra löjliga ursäkter för killars lathet. Vi har tagit det, vi har jobbat både utanför hemmet och i hemmet och sällan fått uppskattning för allt slit. Ja, jag generaliserar nu. Ja, jag ser alla kvinnor och män som två homogena grupper ur ett historiskt perspektiv och summerar med mina egna erfarenheter nu. För det här är inget ovanligt, jag har varit med om det och många av mina tjejkompisar också. Det värsta är när man försöker prata lugnt och sansat utan resultat och tionde gången man säger samma sak och är så förbannad att man kokar tittar killen på en som man kommer från en annan planet och undrar varför man är så arg. En kompis förklarade för hennes ex på en så låg och enkel nivå hon bara kunde. Hon plockade fram ett glas vatten ur skåpet och hällde i lite vattten och sa att det var för att han inte diskade igår. Hon häller i lite mer vatten och säger att det var för att han tog den sista mjölken, hon häller i lite till för att han inte handlade som han lovade idag, hon häller i lite till för att hans smutsiga strumpor låg på golvet i badrummet. Och vad hände med vattnet? Jo, det rann över.

Ett utmärkt exempel på hur man kan förklara mänskliga psyket för ett barn. Min fråga är bara om man ska behöva förklara så enkla och självklara saker för killar?

 

Nu ska jag avslöja ett knep för er killar som vill fånga en tjej.

Det här måste vara det enklaste och lättaste av alla knep och jag vill kunna säga att ni kommer lyckas i 99% av fallen, givet att tjejen redan har någon form av intresse sedan tidigare.

 

Nästa gång ni är hemma hos tjejen så "glömmer" ni en tröja. Se till att den luktar gott, dvs nytvättat och man, se även till att det är en, om möjligt, anpassad storlek, snygg men inte för snygg, och bekväm tröja. Min preferens är alltid en luvtröja, också gärna en lite äldre och sunkig märkeströja (har ingen aning om varför, det bara är så).

Tjejen i fråga kommer att ha den på sig och lukta på den och tänka på hur gott killen luktar och längta till nästa gång ni ses.

Låt henne ha tröjan i nån vecka tills den slutar lukta och så har ni även fått er en perfekt ursäkt att ses igen. Se bara till att ni ses hemma hos henne för annars får ni aldrig tillbaks tröjan ;)

 

Se även till att inte hamna i fällan dumma killar.. Va inte stalkers, lämna inte kvar en tröja hos någon som har sagt ifrån, för då kommer hon få en klump i magen som endast kan förklaras som illamående.

Gör inte heller det här enbart som ursäkt att få ses igen, för det kommer att genomskådas och då kommer ni inte heller få tillbaks er tröja.

 

Lycka till!

 

 

 

En kille visar en tjej uppmärksamhet. Hon tackar artigt men bestämt nej.

Han säger att hon är tråkig.

 

Vad handlar det om? Jag och mina vänner har alla hört det flera gånger från flera killar. Det är som om vi ska vara tacksamma för deras uppmärksamhet och visa det genom att alltid vara till lags.

Det känns som att vi befinner oss i en konlfiktsituation där vi tjejer å ena sidan ska vara starka och självständiga, tjäna våra egna pengar och borra upp våra egna hyllor och å andra sidan ha så dålig självkänsla att vi bara måste ge vika för en mans uppmärksamhet.

 

I en konkret situation som denna kan man pausa händelseförloppet och se det utifrån lite olika perspektiv.

 

Enligt den dramaturgiska interaktionismen är alla en aktör som på ett eller annat sätt vill påverka den andra aktören till att göra som man själv vill. Händelseförloppet beror alltså på hur vardera aktör spelar sina kort. Killen försöker manipulera tjejen att ställa upp på hans villkor genom att säga att hon är tråkig om hon inte gör som han vill. Ingen vill ju vara tråkig så det här beteendet går kanske hem i vissa sammanhang.

Enligt den strukturella rollteorin är vi tvingade att följa samhällets normer för att slippa utsättas för sanktioner. Man skulle kunna tolka det som att vi har våra könsroller vilket betyder att tjejer alltid ska vara väna och artiga i sin natur. Killar har större makt i samhället och har rätt att döma oss som ett svagare kön. Problemet med det här synsättet är att tjejer råkar ut för sanktioner hur hon än väljer att bete sig, hon bllir kallad tråkig om hon inte ställer upp på killens önskemål och hon blir kallad slampa om hon gör det.

Jag har sagt det förr och säger det igen, tack gode gud att det är 2012 och att vi idag kan skita i de traditionella könsrollerna.

Det etnometodologiska perspektivet skulle se på det som att en situation definieras utav kontexten och att de är aktörerna som gemensamt skapar meningen genom den sociala interaktionen. Skillnaden mellan det etnometodologiska och strukturella perspektivet är just att det räcker med att bara en definierar meningen inom den strukturella rollteorin och på så sätt manipulera den andre om förmåga och intellekt finnes för det medan etnometodologer kanske får lite problem när båda aktörerna/medlemmarna inte är överens om betydelsen utan behöver förhandla fram en kompromiss.

 

Slutsatsen är detsamma oavsett vilket perspektiv man väljer att tolka just den här situationen ifrån. Ingen ska behöva vara tacksam för uppmarksamhet, varken killar eller tjejer. Vill man inte så vill man inte.

Acceptera och gå vidare och om det svider för mycket så ta en titt på egot istället för att trycka ner de som inte går med på dina villkor.

Och framför allt, ta ansvar för dina handlingar.

 

En kompis träffar en kille ute en kväll, de pratar lite men sen kom de ifrån varandra och det var inget mer med det. En vecka senare ses de ute igen och han berättar att han har tänkt på henne hela veckan, berättat för sina kompisar om hur vacker hon är och att han verkligen hoppades att de skulle ses igen.

För att skippa onödiga detaljer hoppar jag vidare direkt till det som hände följande morgon.

De vaknar och min kompis mår inte så bra, varken av alkoholen eller av killen. Han är supergullig och kärleksfull mot henne utan att riktigt förstå kutymen kring morgonen efter, dvs att man går så fort man vaknat. Han försöker pussa henne och hon säger att hon mår så dåligt att hon kanske spyr i hans mun om han pussar henne igen, han svarar med att hon är så fin så han tar den risken. Hon säger att hon mår så illa så hon nog måste gå ut en sväng (för att få ut honom ur lägenheten) och han följer med. De går ett varv runt kvarteret och han håller hennes hand och när hon får slut på ursäkter kommer de tillbaks till vårt hus varpå han följer med in, klär av sig och lägger sig i hennes säng igen.

Tiden går och eftersom han helt enkelt inte förstår att det är dags att gå hem får en annan kompis som sovit över göra ett försök. Hon klär på sig, går ut genom balkongdörren, runt och in genom porten för att ringa på dörren och säga att dom hade bråttom för att hämta mig på stationen.

Medan de gör sig iordning för att gå och kompis nr två säger högt och tydligt att hon står felparkerad och riskerar att få böter så det var bråttom. Killen reagerar fortfarande inte utan sitter kvar på sängen. Till slut får de ut killen och han håller om henne igen fast den här gånget tar hon försiktigt bort hans arm. Ingen av mina kompisar har bil eller ens körkort, och får snart panik när killen frågar om han kan åka med en bit. De funderar på vad de ska göra, vilken bil de ska gå till, hur de ska göra när de inte inte har någon bilnyckel osv. De kommer på att de kan ringa till mig men eftersom jag satt på en fet frukostbuffé svarade jag inte, det gjorde inget eftersom de då låtsades prata med mig. "Men va? Är du redan på väg? Aha, du tog taxi, ok, men då går vi hem igen då"

De vänder hemåt och då äntligen fortsätter killen ner mot stan. Phew.

10 minuter senare får hon ett sms "<3"

 

Deras försvar är att det faktiskt inte var lätt, de gjorde allt utom att säga rakt ut att "Killen, det är dags att gå hem nu". (Vilket jag hade gjort om jag varit hemma, för så trött är jag på dumma killar)

 

Det enda jag är riktigt besviken på vad det gäller den här händelsen är att jag inte var hemma och kunde filma det.

Jag är uppfostrad av en brittisk ensamstående och extremt bitter mamma i Stockholm under 80-talet. Min mamma var engagerad i kvinnors rättigheter och var en aktiv feminist på 70-talet. Tydligen har jag åkt vagn på en 1 majdemonstration om barns rätt till dagisplatser eller nåt i den stilen.

Jag vill inte hylla min mamma här, hon är inte på något sätt värd att hyllas för sin insats som mor men i just det här fallet är min bakgrund relevant. Under hela min uppväxt har jag fått höra hur män är värdelösa svin som inte kan göra ett rätt och bara drar så fort det blir jobbigt.

Trots den uppväxten har jag alltid hävdat att jag inte är feminist, jag är en stolt förespråkare av identitet grundat på egenskaper och inte kön. Men så fick jag uppgiften att läsa en bok som heter Maskuliniteter, skriven av R.W. Connel. Jag har ju alltid trott att kvinnor är "nedtryckta" av män som bl.a. är fysiskt starkare, tjänar mer, tar mindre ansvar för sina barn och har större makt i samhället. Män är män och de ska arbeta eller kriga för att hållas sysselsatta och experiment har utförts för att ta reda på hur en manlig kultur växer fram utan närvaro av kvinnor som på tex internatskolor.

 

Det är bara det att den här bilden stämmer inte. Maskulinitet är en social konstruktion precis på samma sätt som femininitet är.

Enligt etnometodologisk sociologi handlar det här om normer som endast existerar genom vårt handlande. Skulle vi alltså upphöra att handla efter en viss norm upphör den att gälla som social konstruktion och vips så skulle vi leva i ett samhälle där man bedöms efter egenskaper och kunskaper och inte efter kön.
 

Är slutsatsen att det är lika synd om män som det är om kvinnor? Jag tycker nog det, lite i alla fall. Det är synd om folk som inte kan vara den dom är pga av att normer begränsar dom och detta gäller givetvis män i lika stor grad som kvinnor.

 

Jag vill tacka alla som har kämpat för kvinnors rätt i samhället, det är tack vare deras insats jag har möjlighet att uttrycka mina tankar kring det här idag. Det är tyvärr inte i alla länder jag skulle få yttra mina åsikter så här öppet och jag är verkligen enormt tacksam över att jag bor i Sverige och kan leva mitt liv precis som jag själv vill.

Men kom igen, det är 2012 nu. Män kan vara hemmapappor, gilla att sy och vara känslomässigt lyhörda och engagerade i sitt förhållande precis på samma sätt som tjejer kan vara högt uppsatta chefer, köra lastbil och föredra jeans framför kjolar.

Vi borde inte låta vår identitet vila på vilket kön vi är.

Man får va som man vill faktiskt och för mig handlar jämställdhet om friheten att få välja.