Vårt samhälle är inte en enhet.
Visst, vi lever i samma stad men samma stad kan upplevas mycket olika för var och en som bor i den staden.
I ett hem kan en kamp mellan liv och död pågå medans i ett annat hem firas det med champagne och i ett tredje händer ingenting mer än trista repriser på gamla serier på tv.
Durkheim, ett stort namn inom sociologin, beskrev ett samhälle där alla levde i konsensus. När ett behov uppstår anpassar sig någon att ta den roll som saknas. Han pratar om detta i sitt begrepp om arbetsfördelning.
När nya behov uppstår hamnar samhället i en konflikt men eftersom det hela tiden strävar efter konsensus anpassas samhllet som om den är en egen individ.
I dagens individualiserade samhälle vet jag inte om det stämmer.
Vi som individer har gett bort all form av ansvar till våra politiker, lärare, poliser eller "någon" och nöjer oss med att gnälla på kafferasten.
Faktum är att vi lever i små isolerade bubblor där vi bara ser det vi kan ta på och vi kan bara ta på det vi har inom armslängds avstånd. Liksom olika dimensioner som pågår samtidigt på samma plats men utan att se något annat än sin egen dimension, eller bubbla om det gör det enklare att visualisera.
Jag har en enorm förmån att leva i tre av dessa bubblor just nu. Två av dessa hade jag aldrig fått uppleva om det inte vore för min ständiga nyfikenhet.
Jag talar om klasser nu för det är ett enkelt sätt att kategorisera samhällets invånare.
Tre klasser; arbetarklass, medelklass och överklass.
Vissa påstår att vi inte lever i ett klassamhälle men det stämmer inte.
För i en persons hem finns knappt mat för dagen och någon annan hem oroas det över hur man ska hinna med sina bostäder, bilar och båtar.
Men vissa saker förblir gemensamt.
Misshandel, missbruk i alla dess former, ensamhet, smärta, sjukdom, kärlek och glädje känns lika för alla.
Det spelar ingen roll hur många påhittade papperslappar du har på ditt konto för känslor är känslor och även om våra hjärnor programmeras att hantera dessa känslor olika så är de i grund och botten samma sak.
Vi borde hitta tillbaka till konsensus.
Få saker betyder så mycket att de är värt att bråka om.
Det är dags att vi skärper till oss och inser att vi har det för jävla bra i bårt land så vi kan börja uppskatta den enorma lycka som mat för dagen och en varm bostad innebär.
Och så kan vi börja le och hälsa på våra medmänniskor.
Det är dags nu så här i sommarvärmen