När jag var liten lekte jag med övriga barnen som bodde på min gård i Solna. Vi spelade burken och jag minns hur jag regelbundet löpte över gräsmattan så fort jag kunde för att vinna över killarna.
På den tiden, vi snackar glada 80-talet, var det vanligt att barn tillbringade dagarna hos dagmammor. Jag vill minnas att de blev en hel del tjafs mellan min överspända mamma och Lindas mamma, min dagmamma. Hon klagade på att jag inte ville leka med dockor. Det största probemet var att dessutom att jag sagt att det var töntigt att leka med dockor.
När vi pärlade ihop, använde Linda rosa och lila. Hon ville leka prinsessa och ha på sig klänning. Jag ville ha på mig jeans och bli lerig och bygga kojor med killarna.
För när jag var liten var det lite fel att vara tjej. Tjejer var svaga och behövde en man för att göra dem kompletta.
Jag var inte som andra tjejer, jag var stark och envis och gjorde som jag ville. Jag behövde ingen i mitt liv för att göra mig komplett. Så sa min mamma ofta till mig. Hon nästan upprepade det som ett mantra under hela min uppväxt och har kommit att bli en sanning för mig.
Jag kan tänka mig att många feminister idag skulle hylla min mamma för det, tycka att hon var före sin tid genom att låta mig vara den jag ville vara.
Men jag håller inte med. Hon lärde mig att ta ett aktivt avstånd från en könsroll som ofta definierar tjejer. Jag lärde mig inte att få en identitet som flicka. För jag var ju en "tomboy". Ett slags mellanting som är bättre på än töntiga tjejer, men inte heller en kille.
Hon gjorde mig inte bara aldeles för självständig, utan odlade även ett högt föräkt för allt rosa, fluffigt, töntigt och svagt.
Jag har ofta fått höra kommentarer som "Kan du inte bara försöka bete dig lite mer brudigt", "killar gillar att vara starka och känna sig behövda", "killar blir rädda för dig för att du säger som det är".
Så hur ska man lösa den här frågan om jämnställdhet?
Ska tjejer vara starka, självständiga och smarta? Eller ska vi vara små osäkra våp som behöver en man för att hjälpa oss bära tunga kassar?
Eller är det jag som missade informationen om att låtsas vara sämre för att få saker gjorda åt mig?
Jag vet bara att tjejer som är lite hjälplösa har pojkvänner som gör saker åt dem.
Jag och mina kompisar som fixar det mesta själva är singla.
Vi som blev uppfostrade till jämnställdhet får lite problem i relationer, som ju sällan är jämnställda.
Vi som dessutom är hästtjejer har inte tid att förklara ett problem för en kille för vi fixar det själva både fortare och bättre.
Samtidigt kan jag stundvis känna ett sting av avundssjuka på de där tjejerna som gör sig lite mindre och tittar så kärleksfullt på hennes pojkvän och får honom att känna sig stark och behövd. Och han puffar upp sig själv lite extra för att skydda henne.
Jag behöver ingen.
Men jag vill väldigt gärna ha någon.
Och det är två helt skilda saker.