Jag blev inbjuden till ett seminarium för ett tag sen där en av frågorna var hur man idag kan lägga mer tid på att välja elbolag än sin livspartner.
Jag gick inte på seminariumet för jag har fullt upp som det är ändå, men det är en mycket intressant och relevant fråga i dagens skeva samhälle där status och pengar värderas högre än relationer med våra medmänniskor.
För hur väljer folk sina livspartner?
Jag tror att de flesta träffas och så bara rullar det på. Man kanske flyttar ihop för det är smidigt och billigare, man skaffar barn och gifter sig för det är vad samhället förväntar sig av par.
Jag spenderar mycket tid på olika barnställen och som beteendevetare tillbringar jag gärna min tid genom att titta på andra par. Jag lyssnar på hur de pratar med varandra, vilken ton de har, hur de visar känslor gentemot varandra och sina barn.
Tyvärr är det fler som skäller på varandra och är sura än de som är kärleksfulla mot varandra.
En god vän sa till mig att "lika barn leka bäst" och att det är därför hon och hennes fru har en så bra relation. Ju mer jag tänker på det desto mer håller jag med.
Men hur vet man om man är lika eller inte?
Det tar ju tid att lära känna någon. Vi kan alla hålla en trevlig fasad i 3 månader, därefter börjar den sanna personen komma fram med sina mindre roliga sidor (för tyvärr är ingen felfri). Efter 6 månader kan man börja säga att man känner någon, och det tydligaste kvittot på hur stark relationen är, är genom en konflikt.
Så tagga ner, ta tid att lära känna den här nya personen som verkar så fantastisk. Pirret är hormoner och efter att de lagt sig sitter man där med samma person och då gäller det att det finns något mer att tycka om.
Det spelar ingen roll hur snygg han/hon är, hur bra allt är, hur kul man har ihop eller hur bra parkeringen utanför hans/hennes hus är.
Tagga ner, stanna upp och fundera tio gånger till.
Är det här någon jag vill kompromissa mitt ego för?
Kan jag lägga ner maktkampen för relationens skull?
Har jag roligt med den här personen även när vi inte ligger?
Är det här någon jag får mental och eller andlig stimulans ifrån?
Kan jag lägga ner mina egna behov för den här människans skull om situationen kräver det?
Är jag villig att prioritera den här människans lycka och välbefinnande?
Halvåret det tar att lära känna någon är ändå en piss i havet om man tänker på en livstid.
Och så värt det om skillnad blir en livstid med tjat och gnäll eller glädje, respekt och villkorslös kärlek <3