Pengar och ägandeskap
Innan jag går vidare vill jag klargöra att jag inte vet om han frågade för att starta ett samtal eller om han ville att jag skulle säga ja eller nej på hans fråga. Vi kom aldrig så långt. Eller så gjorde vi det eftersom jag sa nej och vi pratade ganska länge efter det...
Nu när det har gått ett par dagar och jag har hunnit fundera lite känner jag en liten sorg i mitt hjärta. Jag tänker att om jag inte vill ha någon utan pengar så vill jag ju givetvis inte ha honom med pengar. Det vill säga, om jag inte känner något så känner jag inget och jag kan inte bli köpt. Tyvärr tror jag att jag befinner mig i minoritet där.
Pengar för mig är en bonus, men personen i fråga är viktigare. Pengar är kul, det är ett medel för frihet, men i fel persons hand kan det vara ett medel för kontroll och förtryck. Mycket går att äga, men aldrig en annan person.
Jag gillade den snubben. Vi kom bra överens, vi pratade länge och han var smart, trevlig och lite sårbar (tre mycket attraktiva drag i mina ögon). Min sorg ligger i att det måste bli en konflikt där man alltid undrar om det är pengarna eller en själv som är attraktionen, och i så fall kanske det kan vara lättare att luta sig tillbaka på pengarna redan från början genom att fråga hur mycket tjejen vill ha betalt för att stanna.
Jävla pengar alltså. En social konstruktion som sabbar så oändligt mycket mer än nyttan den gör.
Helgen har lämnat mig fundersam.
Människor är människor, oavsett hur mycket pengar de har eller hur många filmer de varit med i.