Det här inlägget är mer en socialpsykologisk analys, en grov generalisering grundat på mina erfarenheter av förra veckan.
Det jag har lärt mig den hårda vägen under det senaste året är att man själv är ansvarig för hur man tillåter sig att behandlas av andra. Just det här inlägget skulle kunna kallas för dumma tjejer, men jag vill inte verka opartisk mot mina likar.
Jag fick inom loppet av 24 timmar två mycket fina erbjudanden från två mycket fina killar. Jag tackade vänligt men bestämt nej till båda efter att ha funderat i några dagar.
I boken Bilder av Självet beskriver Thomas Johansson hur vi i det här senmoderna samhället, tack vare media och dagens användning av framförallt sociala medier, hur vi hamnar i ett utsträckt själv. Vi har liksom blivit lite bekväma av oss och pallar inte alltid att engagera oss i verkliga relationer med människor utan trivs mer med att chatta och tillbringa vår tid i en egen påhittat fantasivärld som befinner sig någonstans mellan vårt privata själv och verkligheten.
Jag faller lätt offer för det själv, jag har kommit på mig flera gånger med att inte orka prata i telefon med en kompis och känna att jag istället hellre slöchattar på facebook. Det kostar mindre energi att ha 3-4 sidor öppna och chatta med minst lika många än att ha en konversation med en person irl.
Det här innebär rent generellt att fysiska relationer hamnar allt lägre ner på priolistan. Detta kan starta en ond cirkel där det utsträckta självet tar oss allt längre från oss själva, och vilsenheten från vårt inre, eller det privata jaget, gör att vi söker oss allt mer till det utsträckta jaget för att hitta något meningsfullt men vi hamnar bara ännu längre bort från vårt egna och geniuna jag. Jag har märkt att det är i fasen när en ny och lättsam bekant börjar kräva mer engagemang som vi verkar fallera och väljer att lägga av.
Det är väl en del av det här utsträckta jaget att inte orka bry sig om man inte bryr sig en jävla massa, alltså om de som redan står oss närmast. Vi verkar inte förstå att man måste ge för att få eller hur man ibland får anstränga sig för att bygga något bra på längre sikt. Vi har blivit lata, egoistiska, slöa och flyktiga. Vi har som hamnat i en inflation av relationer där det är för lättillgängligt att träffa någon, inleda något, inse att man inte pallar att bry sig, förbli vänner på facebook, träffa någon ny och samma sak igen och igen. Det är för lätt att välja bort någon eller att förvänta sig att någon annan ska stå ut med halvmesyrer.
Det är här dumma tjejer kommer in. För vad i hela världen får tjejer att acceptera sånt skit? Det är ett högt gamble att säga ifrån för det kan innebära att man förlorar den personen i sitt liv, men om man inte säger ifrån utan istället accepterar villkor som får en att tappa självkänslan förlorar man sig själv.
Så därför säger jag tack men nej tack till era fina erbjudanden. Villkoren är ojämnt fördelade, och jag är ingen kaka.