Jag har fått kritik, säkerligen befogad då jag kan ha varit otydlig med mina intentioner i mina senaste inlägg samt att min engelska och torra humor regelbundet blir missförstådd.
Kritiken handlar om att jag börjar likna en extremfeminist och låter bitter, och om jag bara taggar ner och är mig själv så kommer jag hitta en pojkvän. Typ så löd kritiken.
Det här fick mig att fundera lite kring varför man alltid antas leta efter en partner, som om att man är lite misslyckad bara för att man är singel.
Sociologi-nörden inom mig kickar igång och jag frågar mig en till synes enkel fråga.
Varför är det så?
För inte så många generationer sedan var familjen med dess traditionella könsroller nästan ett måste för överlevnad. Kvinnor tog hand om barn och hem och män arbetar för att försörja familjen.
Idag håller vi inte ihop för att vi måste. Vi behöver inte vara i ett förhållande för att vi måste bli försörjda under tiden barnen är små. Vi har dagis och vi har jobb och vi behöver ingen kille i våra liv.
Detta för med sig att villkoren för att vara i ett förhållande har markant förändrats under den här relativt korta tidsperioden. Numera kan man välja om man vill vara singel eller ha ett förhållande och vi kan ställa helt andra krav på varandra, som till exempel att båda är delaktiga och respekterar varandra, att man tar tid till förhållandet, insikten om att man inte äger varandra, att båda förstår att relationen är viktigare än egot men att man aldrig ska behöva kompromissa sig själv för någon annans skull. Man är två individer som väljer att vara tillsammans för att man vill det och ingen annan anledning.
Ibland känner jag att det här är orimliga krav, att jag har för höga förväntningar på ett förhållande och kommer att förbli singel för resten av mitt liv.
Men faktum kvarstår att ingen måste ha ett förhållande idag. Om priset jag måste betala för att passa in i samhällets normer är att kompromissa min integritet eller frihet står jag hellre utanför.
Så jag känner ingen bitterhet i att vara singel. Jag känner bara tacksamhet över att jag bor i ett land där jag, som tjej, har rätten att välja hur jag vill leva mitt liv.
skriven
Nej, det var inte alls så jag menade. Det lät ju som om du skulle ändra på dig för att någon kille skulle tycka om dig, och det var det jag protesterade emot och menade att det nog vore bättre att hitta någon som gillar dig för den du är. Jag menade inte ATT du ska hitta någon, för det är nog något som bara händer och inte är planerat.
Sen vill jag bara säga att det kan vara svårt att veta när det är skämt och när det är allvar, dels för att det är text (jämför med att du pratar med någon) och dels för att det tyvärr faktiskt finns ganska många som tycker så.
Helt ärligt så är jag lättad av att det var ett missförstånd