Lite mer socialpsykologi åt folket

Man säger ofta att motsatsen till kärlek är hat. Men tänker man ett steg till så kommer man på att det är en mycket fin gräns mellan hat och kärlek och deras gemensamma motsats är likgiltighet.
 
Jag ska förklara detta genom att använda mig utav socialpsykologen Johan Asplunds begrepp om social responsivitet och asocial responslöshet.
Kortfattat kan man säga att social responivitet är att känna och att sedan agera efter denna känsla, och social responslöshet är likgiltighet.
 
I hans bok, Det sociala livets elementära former, beskriver han flera olika situationer där vi påverkas av dessa två motsatta sätt att besvara andras agerande på. Han utgår ifrån en urbefolkning samt det finlänska tinget på 1500-talet där man i båda fallen levde och andades social responivitet. Var man ledsen så grät man, var man glad skrattade man och var man arg slog man sönder något eller någon. I en grupp känner man samma sak, om tre personer gråter kan man själv börja gråta utan att egentligen veta varför och Asplund förklarar detta med att säga att käslor är något som existerar utanför individen, man reagerar på något som händer.
 
I dagens samhälle anses det fult att visa känslor, behärskning uppmuntras och analys krävs före agerande så man inte råkar klampa i klaveret. Sorg anses vara något personligt och man får inte visa sig varken för glad eller för ledsen bland andra för då går man emot normen och riskerar att bli utesluten ur gemenskapen.
 
Den här trenden tror jag är en av de största bidragande faktorerna till att vi har så svårt i relationer med andra. Våra känslor ska hållas innanför oss själva när de egentligen hör hemma utanför oss och delas med andra. När man känner något mycket starkt och bemöts av ett hyschande av sin pojkvän/flickvän bemöts man alltså av asocial responslöshet.
Att då i en relation under en lång period bemötas av denna vägg av likgiltighet tömmer helt enkelt ens förråd av energi och till slut blir man utbränd, vilket leder till att förhållandet tar slut.
Den här sista biten är min egen tolkning och inte något Asplund nämner i sin bok. Han pratar om utbrändhet inom vårdande yrken men jag vet att man kan bli utbränd av asocial responslöshet i ett förhållande.
 
Att älska någon krävs starka känslor som vi alltså inte är vana vid, och att bli arg på någon man älskar kan innebära hat om än mycket kortsiktigt. Att bemötas av kärlek eller hat/ilska är inte att tära på en relation (inom normala gränser givetvis) utan det är just likgiltigheten som skadar oss och inget sårar lika mycket som att förklara för sin pojkvän att han har gjort mig ledsen och få till svar att man är larvig.
 
En låt som beskriver den här känslan är Fredrika Stahl – What If?
Sista verserna är solklara exempel på vad asocial responslöshet kan få för konsekvenser hos sin partner:
 
What if I told you I set your car on fire
'Cause you didn't react when I slashed all your tires
What if I say I never went to that shrink
'Cause I solve all my problems by poisoning your drinks
I didn't say I did so, don't you think I would do
But since I did do...well I guess you're through
 
Don't just lie there, did you hear what I just said
Shout or cry or I'll hit you hard in the head
You're the one who should be angry yet I'm the one pulling my hair
So won't you just please show that you care
That doesn't mean I do
There's no more me and you