Jag funderar lite på tajming.
Det har hänt så många gånger att man träffar någon och känslorna svallar hos båda men tajmingen är så fel. Den ena har nyligen kommit ur ett förhållande, eller den andra ska flytta eller att man helt enkelt inte är redo för den sortens förhållande just nu.
Jag vill svara med ett fett BULLSHIT.
Tajming är viktigt, men jag tror att det kan vara en ursäkt till att slippa våga.
Robert Stenberg, en psykolog med positivistisk inriktning, har kommit fram till en teori som heter "The triarchic theory of love". Kortfattat går det ut på att äkta kärlek innefattar tre komponenter, närhet, passion och commitment. För att leva i ett långt och lyckligt förhållande krävs att alla tre punkter är lika starka.
Alla vet hur det är att vara förälskade, att vilja vara med någon jämt men sen blir man osäker och när man egentligen behöver ta det där beslutet som är så viktigt för att bli tighta ihop så tvekar man och ger upp istället.
Det är lätt hänt. Det är jobbigt att jobba på sig själv. Det är så mycket lättare att gå vidare, hitta nån ny och sen ge upp igen när man behöver ta ett nytt beslut.
Vill man ge upp så funkar vilken ursäkt som helst och tajming är den perfekta ursäkten. Ingen kan argumentera mot tajming. Det är den perfekta ursäkten just för att man inte behöver ta ansvar för sin feghet, det är ju "ödets" fel.
Sluta fega och våga ta ett beslut. Om så beslutet är att ge upp så gör det. Inget blir bättre av att stoppa huvet i sanden och låtsas som att det regnar.