Dumma Killar

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Jag grundar ju allt på mina fältstudier och det är just det jag ägnat min tid åt.

 

Jag läser till beteendevetare och min hjärta slår för sociologin. Under våren har jag dock läst pedagogik (vilket jag i ärlighetens namn måste säga är det mest opedagogiska jag någonsin läst) innefattande en delkurs i kommunikation.

Det jag tagit med från den kursen (vi snackar nu 5 veckors heltidsstudier) är vikten av reflektion.

 

Vi är så snabba i vårt samhälle. Allt ska gå fort, man ska va effektiv, man ska vara kontaktbar, man ska svara fort och hålla sig uppdaterad  och prestera men man tar sig sällan tid för reflektion.

 

Vad var det som egentligen hände?

Gick jag ifrån mötet med samma uppfattning som den andre?

Gick mitt budskap fram?

Vad sa den där människan egentligen?

Varför känner jag som jag gör?

 

I all kommunikation handlar det i grund och botten om en sändare och en mottagare. När jag pratar är jag sändaren och den som lyssnar är mottagaren. Sen har vi så kallade störande brus vilket oftast handlar om våra kognitiva mentala scheman. Vi uppfattar det vi hör och placerar det i en kontext vi känner igen.

När jag sänder utgår jag ifrån mina scheman och mottagaren ifrån sina.

 

Det störande bruset kan alltså skapa en härlig sörja av missförstånd och det är av den här anledningen reflektion är så himla viktigt.

 

Det är svårt så in i helvete att sända och ta emot utan att lägga på egna värderingar i alla relationer, ännu svårare med en ny person man gillar lite extra på "det" sättet.

 

Tagga ner.

Ta tid till att reflektera.

Andas.

Reflektera lite till.

 

Lättare sagt än gjort... men träning ska tydligen ge färdighet :)

 

 

Här har vi det :)

Klockrent experiment som enligt mig borde vara obligatoriskt för alla blivande pappor så dom fattar vilken fet prestation det är att föda barn.

 

Man brukar säga att en relation går ut på att ge och ta.

 

Jag tycker att vi ska byta till att ge och få.

 

Och när man får något, speciellt i form av energi som känslor ju är, så gäller det dels att uppmärksamma att man får något och även att tillåta sig att ta emot det.

 

Det krävs en viss grad av inre trygghet att ta emot kärlek. Eller så krävs det bara en ökad medvetenhet kring det.

Och insikten av att alla visar sin kärlek och omtänke på olika sätt.

 

 

Jag har ofta sagt att krogen är tjejernas marknad men nu är jag redo att gå ett steg längre och säga att relationer i allmänhet är tjejernas marknad.

 

Rent sociologiskt och historiskt har killar inte behövt arbeta med sig själva gällande social kompetens då de har försörjt sin fru och hon således varit beroende av honom.

Den enorma skilsmässovågen runt mitten av 70-talet när dagis införskaffades tyder på att kvinnor helt enkelt lackade på sina män och drog så fort de inte var beroende längre.

 

Detta har lett till många och långa konflikter som jag tycker bör ta en ny vändning.

Feminism har lett till många fördomar men det feninism kämpar för är jämställdhet, inte att kvinnor ska ta över.

 

Min tanke är hur vi ska kunna bli mer jämställda om bara kvinnor är fokuserade på att nå jämställdhet, och att det handlar om att ta för sig i arbetslivet.

Männen då? Handlar inte jämställdhet om att de måste börja ta för sig i de traditionellt sett feminina sfärer, som familj, hem och relationer?

 

Allt handlar om att utmana sina små tankeställningar och överföra dessa till praktik. Jag vet ingen kille som på fullaste allvar vill ha en fru som fixar allt hemma och tar hand om barnen medans de arbetar och tar hand om bilen, men i praktiken ser vi det här hela tiden.

Vad är det som brister i skillnaden på det vi tänker och det vi gör?

 

Jag hävdar att det är brist på självinsikt och lathet som tillåter män att tro att dom gör massor fast dom kanske bara gör 20% av det obetalda arbetet i hemmet. De ser helt enkelt inte den totala bilden och lever i en illusion om att de är duktiga för att de minsann dammsuger en gång i månaden.

 

Det är dags att vakna nu killar!

Ni kommer att klassa ut er själva inom en inte alltför orimlig framtid annars.

 

Ta för er, utmana er själva och öppna ögonen till det som pågår.

Ni har en gång valt att leva med er flickvän/fru och det väljer ni faktiskt om och om igen varje dag.

 

Tro mig, när ni börjar delta aktivt i relationen kommer ni må så oändligt mycket bättre och livet kommer att bli underbart.

Och vem vet, kanske kommer ni även att få ligga mer ;)

Varför kommer killen alltid ut som en "vinnare" efter sex?

 

Säg att en tjej ligger med två killkompisar samma kväll så är tjejen en slampa och killarna är coola.

Om två tjejkompisar ligger med en kille samma kväll är tjejerna desperata och killen cool.

 

Dessa normer asså.

De sitter djupare i våra hjärnor än vi är medvetna.

 

Jag gillar att byta plats på killar och tjejer i samma situation just för att mäta motståndet i min egen hjärna bara för att utmana tankeflödet.

Det funkar, motståndet kommer i hög nivå om en mamma väljer sin karriär före sina barn även om barnens pappa är hemma med dem. Vänder jag på det och pappan väljer karriären före sina barn försvinner motståndet direkt.

 

Vi måste utmana våra "sanningar". De måste ifrågasättas med prestigelöshet, mod och intresse för att få ordning på våra fördomar.

Endast då kan vi utvecklas som individer.

 

Som i det här exemplet.

Helt plötsligt blir det skeva så uppenbart skevt.

 

I lördags när jag var ute, nykter, råkade jag hamna i ett experiment. Jag och en killkompis testade att se hur lätt det är för killar respektive tjejer att få ligga.

Varannan gång haffade jag en kille, la min hand på hans axel och frågade lite snällt om han skulle vilja följa med mig hem och ligga, och varannan gång haffade han en tjej och gjorde exakt likadant.

 

ALLA killar sa ja till mig och ALLA tjejer dissade honom.

 

Han blev så klart lite less och tyckte att det bevisade sin tes om att vi tjejer har det så jävla lätt och får ligga när vi vill.

För mig resulterade det dock bara i äckelkänslor.

Självklart är det lättare att bara kunna haffa vem som helst och få ligga, men vad betyder det?

Det betyder enbart en tom bekräftelse grundat på en tillfällig lust.

Det betyder ingenting.

 

Och ja, vill man ligga så ligger vi tjejer på samma villkor som killar. Men det är ju för fan inte ens en sport! När man kan peka och bara få är det inte roligt längre.

 

Som Jim Carrey säger:

Hjärnan klarar inte av att ta emot all information som finns tillgänglig för oss, så den sållar bort det den anser vara onödigt. Vad hjärnan anser vara onödigt beror på våra kognitiva mentala scheman, alltså det vi har lärt oss genom erfarenheter eller socialiserats till att uppfatta som viktigt. Vi fokuserar alltså på det vi tycker är viktigt och vi tycker att det är viktigt för att vi noterar just den här informationen.

 

Vi har egentligen ingen aning om vilken information vi sållar bort eftersom det är en helt omedveten process. Det här är en stor anledning till alla dessa missförstånd som sker i vår interaktion med andra individer. Vi uppmärksammar helt enkelt olika saker utifrån vår egen unika perception av verkligeheten skapad av våra unika erfarenheter och tankar om vad som är "normalt".

 

Genus har länge fokuserat på femininitet för vi ska kunna ha ett jämställt samhälle. På senare tid har även studier gjorts på maskulinitet och på hur män formas genom förväntningar på hur män ska bete sig.

Det manliga anses oftast vara normen och det feminina avvikande.

Majoriteten styr normen och minoriteten är avvikande.

 

Vi är jämnfördelade i antal så varför är manlighet normen?

 

Jag uppmuntrar alla former av genustänk och ökad medvetenhet kring kön och på hur vi socialiserar våra barn till att bli sitt kön, alltså att ha pojke eller flicka som identitet. Men kanske, kanske, eventuellt, kan det vara så att genom att fokusera på just kön som sklijevägg mellan endast två befolkningsgrupper så ökar vi klyftan mellan män och kvinnor.

Kanske, kanske, eventuellt, borde vi istället forska mer i ämnen som personlighet och identitetskapande kring dessa egenskaper och skippa kön helt och hållet?

 

Kanske.

Jag blev inbjuden till ett seminarium för ett tag sen där en av frågorna var hur man idag kan lägga mer tid på att välja elbolag än sin livspartner.

 

Jag gick inte på seminariumet för jag har fullt upp som det är ändå, men det är en mycket intressant och relevant fråga i dagens skeva samhälle där status och pengar värderas högre än relationer med våra medmänniskor.

 

För hur väljer folk sina livspartner?

Jag tror att de flesta träffas och så bara rullar det på. Man kanske flyttar ihop för det är smidigt och billigare, man skaffar barn och gifter sig för det är vad samhället förväntar sig av par.

 

Jag spenderar mycket tid på olika barnställen och som beteendevetare tillbringar jag gärna min tid genom att titta på andra par. Jag lyssnar på hur de pratar med varandra, vilken ton de har, hur de visar känslor gentemot varandra och sina barn.

Tyvärr är det fler som skäller på varandra och är sura än de som är kärleksfulla mot varandra.

 

En god vän sa till mig att "lika barn leka bäst" och att det är därför hon och hennes fru har en så bra relation. Ju mer jag tänker på det desto mer håller jag med.

 

Men hur vet man om man är lika eller inte?

Det tar ju tid att lära känna någon. Vi kan alla hålla en trevlig fasad i 3 månader, därefter börjar den sanna personen komma fram med sina mindre roliga sidor (för tyvärr är ingen felfri). Efter 6 månader kan man börja säga att man känner någon, och det tydligaste kvittot på hur stark relationen är, är genom en konflikt.

 

Så tagga ner, ta tid att lära känna den här nya personen som verkar så fantastisk. Pirret är hormoner och efter att de lagt sig sitter man där med samma person och då gäller det att det finns något mer att tycka om.

Det spelar ingen roll hur snygg han/hon är, hur bra allt är, hur kul man har ihop eller hur bra parkeringen utanför hans/hennes hus är.

Tagga ner, stanna upp och fundera tio gånger till.

 

Är det här någon jag vill kompromissa mitt ego för?

Kan jag lägga ner maktkampen för relationens skull?

Har jag roligt med den här personen även när vi inte ligger?

Är det här någon jag får mental och eller andlig stimulans ifrån?

Kan jag lägga ner mina egna behov för den här människans skull om situationen kräver det?

Är jag villig att prioritera den här människans lycka och välbefinnande?

 

Halvåret det tar att lära känna någon är ändå en piss i havet om man tänker på en livstid.

Och så värt det om skillnad blir en livstid med tjat och gnäll eller glädje, respekt och villkorslös kärlek <3

 

Jag har lyckats urskilja ett mycket viktigt men tyvärr okänt fenomen som jag själv har valt att kalla för Pussy Power.

 

De senaste gångerna jag varit ute har jag studerat beteende utifrån ett genusaspekt.

Där står grupper med killar och grupper med tjejer.

 

Killar står i klungor i typ samma kläder de har på sig i skolan eller på jobbet eller en bakissöndag när de ska hämta sin pizza, dvs helt vanliga kläder.

Tjejerna däremot har planerat sina outfits i allt ifrån dagar till timmar, de har sminkat sig och gjort sig fina. De har peppat upp sig till max och dansar och skrattar och gör sig till. För killarnas skull mest, men även för varandra.

 

Killarna observerar, men håller ihop i sina gäng.

Killarna vill ligga. De kan göra i princip vad som helst för att få ligga.

Tjejerna vill ha bekräftelse. De kan göra i princip vad som helst för att få bekräftelse.

Killarna vågar inte.

Tjejerna vill mer än allt annat att en kille ska våga.

Killen som vågar är killen som får ligga.

 

Ligga är verkligen inte allt. Men i krogmiljö så är det tyvärr ca 99%.

Killar vill ligga, och de kan ligga med nästan vem som helst.

(Glöm inte att det är en stor skillnad mellan sex och kärlek)

 

Så vad är Pussy Power?

 

Pussy Power är inte ett konstant tillstånd, den kan förloras väldigt lätt.Det räcker med att ligga så har man förlorat den.

Ibland för alltid, ibland tillfälligt och ibland inte alls men då snackar vi kärlek och det är ett annat inlägg.

 

Det är därför man aldrig någonsin ska glömma makten man har som tjej.

Inte för att kunna manipulera och fördärva utan för att förstå sitt eget värde.

 

Tjejer borde inte behöva söka bekräftelse hela tiden. Det är något fel i uppfostran och samhället om tjejer tror att de duger bara för att en full kille på krogen säger att hon är snygg. Jag vill inte påstå att han ljuger, men det är rimligt att ifrågasätta hans intentioner.

 

Så mitt tips för alla tjejer är att fatta att ute så är det vi som väljer vilken kille vi vill ligga med, om vi nu vill ligga. Vi behöver inte vänta på att nån ska våga prata med oss, det är bara att peka och så är det klart.

 

Jag vet att det är så.

Jag har testat.

 

Intensiva veckor har tyvärr fått högre prio än bloggen men nu så här inför alla hjärtans dag har en tanke slagit mig.

För det första vill jag att alla killar ska köpa något till sina fruar/flickvänner/dejter/kk/ragg/vad-fan-du-vill-kalla-det. Det behöver inte vara något dyrt eller märkvärdigt men det behöver vara något.

 

För det andra sa jag idag till min chef att jag kan jobba torsdagnatt, det är alla hjärtans dag och jag är forever alone så vad spelar det för roll ändå. Hon skrattade och sa att jag inte alls lät bitter.

Jag är givetvis inte bitter över att jag är singel tänkte jag på sen, för vill jag ha någonn kan jag nog skaffa mig någon inom ett par dagar. Däremot är jag jävligt bitter över hur pantade och omogna killar är så det känns helt hopplöst att någonsin tröffa någon som skulle kunna tänka sig att vara i ett förhållande på samma villkor, vara delaktig och ta ansvar.

 

Jämställdhet är inte bara något vi snackar om på fikarasterna och när vi bråkar, jämställdhet ska även implementeras i praktiken. Det är här skon klämmer, för man fattar inte alltid att det man tänker och det man gör inte är samma sak. Och hur kan man få någon som tror att dom fattar något att inse att dom egentligen inte har en aning?

 

Därav min bitterhet.

 

Men det är lugnt, jag typ gillar att vara cynisk och bitter.

Min största besvikelse för tillfället är bara att Retard har hoppat av bittertåget och testar på tvåsamheten igen.

Den tjejen kommer att få något på torsdag, det har jag sett till.

Jag har kommit på ett nytt koncept. Vi har vuxen-poäng, mamma-poäng och nu har vi även man-points.

 

Good guy Greg, http://dummakillar.blogg.se/2013/january/att-traffas-pa-en-bar.html, lagade hennes dusch utan att bli ombedd och utan att säga något till henne, och får därför 50 man-points.

 

 

 

 

Missade killar kön för sunt förnuft?

 

Sitter nu i en situation som känns bekant sedan länge; killen startar ett bråk, ett barnsligt bråk helt i onödan som han själv sedan löser genom att spela den storsinte och tycker att andra ska vara tacksam för hans välvilja.

 

Det är som att dom vill visa vart skåpet ska stå, att dom minsann inte är en toffel. Problemet är bara att det finns inget jävla skåp. Det enda vi ser är lathet, egoisim och omognad förklädd till "manlighet" som får oss att undra om det finns en enda kille där ute nånstans som faktiskt har iaf en fungerande hjärncell med förmåga att tänka logiskt.

 

Att samarbeta är inte samma sak som att vara en toffel.

 

OK, jag har sparat på den här ett tag, ville ha något att koppla den till, men den är så bäst att jag inte orkar vänta längre.

 

Var från början tänkt att tillägnas en viss person, men så här i efterhand kan jag känna att den handlar om alla killar.

De tror att de är speciella, de lever i sin egen bubbla där de alltid har rätt och medberoendet (som ju ett förhållande faktiskt är) gör att man blir lika dum i huvet själv efter ett tag.

 

Det är nog anledningen till att man undrar vad fan man tänkte med när man äntligen dumpar killen och hittar tillbaks till sig själv :)

 

Idag hade jag en helt underbar konversation med en kille som går i min kompis klass. Båda hade ganska betämda åsikter och vi gillade att diskutera så det hela blommade upp i en hetsig och tidvis högljudd debatt om vad som är fel på vårt samälle.

 

Jag älskade det.

 

Man ska kunna ha hetsiga diskussioner där man genom att inte hålla med varandra ändå lär sig av varandra utan att man för den delan behöver bli osams.

Jag önskar att fler kunde ha den inställningen och att fler vågar ha åsikter men även kunna ändra sig efter att man får nya perspektiv och information kring ett ämne.

Framför allt önskar jag att fler killar kunde ha självinsikt och självförtroende nog att kunna stå för sin sak och samtidigt vara lyhörd för den andras input.

Enligt min erfarenhet vill de allra flesta killar antingen ha monolog (tala om för tjejen hur det faktiskt är) eller så känner de sig hotade av att en tjej är smart, stark och verbal.

 

Antagligen är det just den här aspekten av min personlighet som gör att jag kommer förbli singel resten av mitt liv. Killar som inte kan utmana mig på ett intellektuellt plan göre sig icke besvär.

Jag tittade på Pippi på de sju haven med min son idag och analyserade ur ett beteendevetenskapligt perspektiv.

 

För det första har Pippi det väldigt tufft, hennes mamma är död och hennes pappa skiter i henne. Hon har helt klart ptsd efter traumatiska händelser i sitt liv och löser saknaden efter den villkorslösa kärleken en förälder borde ge sitt barn genom att dissociera så pass kraftigt att hon lever sig in i en fantasivärld där allt är roligt.

 

Vid en snabb jämförelse mellan Pippi och Tommy och Annika ser man den stora skillnaden. Tommy och framför allt Annika klarar inte av att göra någonting, förutom att läsa åt Pippi. De saknar helt förmågan att ta egna initiativ, mod att fightas med sjörövarna eller att över huvud taget ta hand om sig själva i en annan miljö än i sitt hem.

Pippi däremot löser alla problem genom att acceptera den situationen hon befinner sig i och just pga hennes dissociation och ptsd saknar förmågan att avgöra vad som är rimligt eller farligt på riktigt och vågar därmed göra saker de andra inte ens tänkt på.

 

Detta för mig är så självklart att applicera på alla dessa bortklemade och curlade barn och ungdomar vi har idag.

Självklart ska vi inte traumatisera våra barn så de lär sig bli mer kreativa, men vi bör absolut ta hänsyn till det faktum att uteslutande av ansvar hämmar den kreativa förmågan och problemlösande initiativ.

 

I det här skeva samhället driver pengar och status oss alla till egoism och egotänk.

Är man snäll och hjälpsam anses man vara psykopat, stalker eller bara snäll (läs jävligt mesig).

 

Tycker man om någon måste man, tyvärr, spela ett falskt spel för att vinna förtroende och tillit.

 

 

 

Jag undrade varför jag helt plötsligt fick så många läsare genom alltforforaldrar.

 

Efter ca 5 klick hittar jag ett inlägg från en som kallar sig Wonderwoman:

(Skrolla ner en bit)

 

"Tycker du också att killar är dumma i huvudet? Att tjejer är det bättre könet? Att killar tror mer om sig själva? Min blogg driver med killar jag dejtar och dejtat, vill du ha dig ett gott skratt så gå in och läs och tipsa mig om andra dumma killar jag kan skriva om!"

 

Jag vill tacka wonderwoman som hänvisar läsare till mig, men det vore ännu snällare att låta bli att ta cred för någon annans arbete samt skapa en felaktig bild om det jag skriver om.

 

Jag tycker verkligen inte att tjejer är det bättre könet. Tjejer kan vara fruktansvärt jobbiga att ha att göra med, klängiga och omogna med en låg självkänsla som de tror kan höjas genom att trycka ner andra.

 

Jag vet att bloggen heter dumma killar men lets face it, dumhet är inte könsbundet. Tack Wonderwoman för ett så fint exempel på det.

 

Den här bloggen handlar mycket om att utveckla en emotionell mogenhet som gör att vi klarar av att vara lyckliga i våra förhållanden och även i andra relationer.

Har man inte tagit reda på vem man är och hittat lycka inuti sig själv kan man aldrig vara lycklig tillsammans med någon annan.

 

Det här är min tolkning och förslag på lösning i ett skevt samhälle där normerna har styrt oss till att uppskatta pengar mer än vänlighet, kärlek och lycka.

 

Och ja, jag driver ganska mycket med killar.

För att det är roligt.

 

Jag träffade en kompis med hennes barn i simhallen idag. När vi satt och fikade sa hon att hon tog med barnens pappa för att få hjälp med barnen, men det märktes ju inte för han bara simmade själv i motionsspåren.

 

Det verkar som att man kan va ensamstående med barn, eller ensamstående med man och barn.

 

 

Vi talar ofta om jämställdhet i Sverige. Killar och tjejer är lika mycket värda, det ska va lika lön för lika jobb och föräldraledigheten ska fördelas lika.

Tre självklara exempel. De borde vara så självklart att dessa ämnen borde anses slösa plats i media och debatter. Men att anse jämställdhet som självklart är väldigt nytt för oss som människor.

 

Jag försöker sätta mig in i hur livet var för bara hundra år sedan, 1913. För mig som kvinna skulle det dröja 6 år tills jag fick rösta. Hade jag tur att tillhöra de mer välutbildade kretsarna skulle jag ha en möjlighet att följa frågan om kvinnlig rösträtt och om jag hade mod nog skulle jag kanske delta i den.

 

Det här får mig då att fundera på hur jag, om jag levde då, skulle se på hur vi tagit till vara på denna enorma skillnad i jämställdhet idag.

Jag anar att jag inte skulle vara så imponerad.

Jämställdheten har endast ökat i materialla samband vilket är tidstypiskt för vårt samhälle idag men rent generellt tycker jag inte se någon ökad jämställdhet vad det gäller relationer och emotionell mognad.

 

De nya spelreglerna för ett förhållande i en ålder av materiell jämställdhet ställer höga krav på social kompetens, insikten av att ingen äger den andra och att villkorslös kärlek,vilket endast nås genom acceptans.

 

På det planet har vi inte utvecklat så mycket sedan 1913. Tyvärr.

 

Debatten borde nu skifta fokus till den här aspekten av jämställdhet.

Emotionell jämställdhet med lika mycket respekt, kärlek och acceptans gentemot andra människor samt även kanske i något högre grad gentemot sig själv.

 

Go.

Lajka sidan på facebook rå :P

 

 

Snart välkomnas mina två nya karaktärer, dumbfuck-man och fedup-girl

 

Yeah, för jag har lärt mig göra mina egna memes :)

 

So whatch out you stupid men, så fort jag hör en dum kommentar skrivs den upp på dumbfuck!