Jag tittade på Pippi på de sju haven med min son idag och analyserade ur ett beteendevetenskapligt perspektiv.
För det första har Pippi det väldigt tufft, hennes mamma är död och hennes pappa skiter i henne. Hon har helt klart ptsd efter traumatiska händelser i sitt liv och löser saknaden efter den villkorslösa kärleken en förälder borde ge sitt barn genom att dissociera så pass kraftigt att hon lever sig in i en fantasivärld där allt är roligt.
Vid en snabb jämförelse mellan Pippi och Tommy och Annika ser man den stora skillnaden. Tommy och framför allt Annika klarar inte av att göra någonting, förutom att läsa åt Pippi. De saknar helt förmågan att ta egna initiativ, mod att fightas med sjörövarna eller att över huvud taget ta hand om sig själva i en annan miljö än i sitt hem.
Pippi däremot löser alla problem genom att acceptera den situationen hon befinner sig i och just pga hennes dissociation och ptsd saknar förmågan att avgöra vad som är rimligt eller farligt på riktigt och vågar därmed göra saker de andra inte ens tänkt på.
Detta för mig är så självklart att applicera på alla dessa bortklemade och curlade barn och ungdomar vi har idag.
Självklart ska vi inte traumatisera våra barn så de lär sig bli mer kreativa, men vi bör absolut ta hänsyn till det faktum att uteslutande av ansvar hämmar den kreativa förmågan och problemlösande initiativ.
Filmen handlar i korta drag om att Pippi hittar en flaskpost från sin pappa som har blivit tillfångatagen och behöver hennes hjälp. Hon tar med sig Tommy och Annika för att rädda honom.
När dom lyckas rädda honom och ta tillbaka hans skepp frågar Pippi om han ska följa med henne hem, men pappan svarar då att han hör hemma på havet, hon vet ju hur han är. Pippi ler och säger att det är klart hon gör. Hon åker sen hem och fortsätter leva sitt liv i ensamhet och Tommy och Annika går hem till deras föräldrar (som jag tror kommit hem från deras semester).
Det finns så många aspekter att ta upp i det här men för att hålla det enkelt tänker jag bara analysera en detalj lite mer. Han vill ha hjälp, hon släpper allt, när hon hjälpt honom vill han vara ifred igen, hon säger ok och ler.
Kan vi inte se ett samband mellan hur könsroller förväntas bete sig här?
Så fort tjejer ställer krav är hon jobbig. Accepterar hon inte att stå beredd att hoppa in när han behöver henne är hon torr och tråkig. Efter att hon hjälp honom ska hon backa tillbaks och vara nöjd liksom bara för att han är det.
Hans behov är ju tillfredsställt.
Hans behov är ju tillfredsställt.
Ja, det är ett barnprogram, från 1970 dessutom, men hur många har det inte så idag?
Jag skulle kunna gå in mer på Pippis situation för jag finner det mycket intressant av många olika anledningar. Dels känner jag igen mig i hennes situation och dels för att så få verkar se hennes sorg bakom fasaden.
Saker och ting är sällan som de ser ut.
Och ibland är det precis som det ser ut, och då ska man gå därifrån så fort man bara kan.
Sluta le och säg att allt är bra tjejer!
Och våga visa lite sårbarhet, både killar och tjejer.