Vi talar ofta om jämställdhet i Sverige. Killar och tjejer är lika mycket värda, det ska va lika lön för lika jobb och föräldraledigheten ska fördelas lika.
Tre självklara exempel. De borde vara så självklart att dessa ämnen borde anses slösa plats i media och debatter. Men att anse jämställdhet som självklart är väldigt nytt för oss som människor.
Jag försöker sätta mig in i hur livet var för bara hundra år sedan, 1913. För mig som kvinna skulle det dröja 6 år tills jag fick rösta. Hade jag tur att tillhöra de mer välutbildade kretsarna skulle jag ha en möjlighet att följa frågan om kvinnlig rösträtt och om jag hade mod nog skulle jag kanske delta i den.
Det här får mig då att fundera på hur jag, om jag levde då, skulle se på hur vi tagit till vara på denna enorma skillnad i jämställdhet idag.
Jag anar att jag inte skulle vara så imponerad.
Jämställdheten har endast ökat i materialla samband vilket är tidstypiskt för vårt samhälle idag men rent generellt tycker jag inte se någon ökad jämställdhet vad det gäller relationer och emotionell mognad.
De nya spelreglerna för ett förhållande i en ålder av materiell jämställdhet ställer höga krav på social kompetens, insikten av att ingen äger den andra och att villkorslös kärlek,vilket endast nås genom acceptans.
På det planet har vi inte utvecklat så mycket sedan 1913. Tyvärr.
Debatten borde nu skifta fokus till den här aspekten av jämställdhet.
Emotionell jämställdhet med lika mycket respekt, kärlek och acceptans gentemot andra människor samt även kanske i något högre grad gentemot sig själv.
Go.