Dumma Killar

Så en killkompis ringde i förrigår. Jag kunde int4e prata då så han sa att han skulle ringa tillbaka efter en stund.

 

Dagen efter ringer han och jag påminner om vad han sa. "Ja, och så ringer jag nu" säger han självklart.

Jag skrattar åt honom och säger typiskt killar.

 

Sen kommer jag på att om en kille man dejtar gör så är det inte alls kul. 

Det betyder nästan till och med att han inte bryr sig och behandlar tjejen respektlöst.

 

Whats up with that!? 

 

Vi tjejer kanske ska sluta ta allt personligt..

Jag har en vän jag umgicks med ganska mycket när jag var yngre, men på senare tid har jag insett att hon inte bryr sig om mig. Inte på riktigt.

 

Men då och då ringer hon mig och frågar om vi ska ses. Jag blir lite tveksam eftersom det inte brukar gå så bra när vi umgås. Vår energi ihop gör att vi blir otroligt gränslösa och hittar på en massa saker man får skämmas över. Ibland för resten av livet.

Men hon ber om ursäkt för senast och lovar och bedyrar att ikväll kommer det inte bli som sist. Hon har en fantastisk fest på gång, VIP-inträde och roliga människor. Om jag bara ger henne en till chans kommer hon att gottgöra för tidigare synder. 

Min magkänsla säger nej men eftersom hon är så övertygande går jag motvilligt med på att följa med.

 

I början av kvällen är allt precis så bra som hon lovade. Vi harväldigt roligt ihop, hon och jag. Den där känslan när man är kung och gärna stoppar tiden för att dra ut på känslan lite till. Vi dansar och pratar med nya människor och allt är helt, helt underbart.

 

Men så helt plötsligt händer något. Jag vet inte vad. Minnet sviker, men allt det där som var så fantastiskt byts snabbt ut mot något annat. Huvudet snurrar och sen blir allt svart.

 

Nästa gång jag öppnar ögonen är jag naken och fasttejpad med silvertejp på en lyktstolpe. Huvudvärken är från en annan värld och jag måste spy. 

Sen tittar jag upp och ser att min vän filmar mig. Hon har lagt upp några klipp på mig på youtube och redan fått ett par hundra tusen views. 

Hon asgarvar åt mig och frågar hur jag kan vara så dum och lättlurad? 

 

Sen går hon och lämnar mig där.

Efter något år eller så ringer hon igen. 

Tillräckligt länge för att jag ska glömma eländet hon för med sig. Men inte tillräckligt länge för att jag ska glömma hur rolig hon kan vara. 

 

Men jag har insett att Tequila inte är min vän och måste avsluta vår relation.

 

 

 

 

För några år sen gick jag igenom en break-up från helvetet. Min själsliga smärta var så överväldigande så jag visste inte vad jag skulle göra. Ångesten styrde mig fullständigt.

Jag löste den delvis genom att testa andra killar. Jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig att skaffa ett större avstånd från både killen som jag längtade så otroligt mycket efter, och själva smärtan i sig. 

 

 

Men det sket jag i då. För mig var det mitt alldeles egna sätt att hämnas på alla män sedan tidernas begynnelse. Jag skulle på egen hand få så många killar på fall, att mitt egna fall inte skulle kännas så farligt längre.

 

Min strategi var att projicera ut all min ilska på dessa stackars ovetande killar som ivrigt pratade med mig i baren. De körde på med sin vanliga raggningsstil utan att veta att jag antagit mig en roll och låtsdes vara någon annan än den jag var enbart för att vara så elak som möjligt mot honom senare.

Jag bytte namn och yrke och lögnerna flödade som om jag lärt mig ett manus utantill.

Jag hette Frida och var ingenjör. Vilket var det galnaste jag kunde hitta på då. Så långt bort från sanningen som möjligt, blev normalt för mig. Svennebanan och torrt. Min motsats.

Jag gjorde mig lite snällare och blygare för att sedan chocka med svidande kommentarer och hånskratta åt honom när jag gav han svar på tal.

 

Frida var ett tråkigt namn. Jag vill straffa mer. Jag sa att jag hette Maj-Britt.

"Ma-aj-Britt..?" frågade killarna långsamt.

"Ja, Maj-Britt. Tycker du att jag har ett fult namn?"

"Neeej, det är bara det att du ser inte ut att heta Maj-Britt" svarade de osäkert.

 

Jag har hetat Berit, Margareta, Inger, Anna, Balkong-Nisse (det var hög musik så han hörde inte) och gud vet vad. Inte för att de nödvändigtvis är fula namn, utan för att jag ville gå in i en roll.

Men mest av allt ville jag inte att killen skulle ha någon som helst möjlighet att kunna söka upp mig. 

 

Rätt eller fel?

Förmodligen fel.

Fast väldigt roligt också. I alla fall för mig :)

 

 

 

 

När jag var liten lekte jag med övriga barnen som bodde på min gård i Solna. Vi spelade burken och jag minns hur jag regelbundet löpte över gräsmattan så fort jag kunde för att vinna över killarna. 

På den tiden, vi snackar glada 80-talet, var det vanligt att barn tillbringade dagarna hos dagmammor. Jag vill minnas att de blev en hel del tjafs mellan min överspända mamma och Lindas mamma, min dagmamma. Hon klagade på att jag inte ville leka med dockor. Det största probemet var att dessutom att jag sagt att det var töntigt att leka med dockor.

När vi pärlade ihop, använde Linda rosa och lila. Hon ville leka prinsessa och ha på sig klänning. Jag ville ha på mig jeans och bli lerig och bygga kojor med killarna.

 

För när jag var liten var det lite fel att vara tjej. Tjejer var svaga och behövde en man för att göra dem kompletta. 

Jag var inte som andra tjejer, jag var stark och envis och gjorde som jag ville. Jag behövde ingen i mitt liv för att göra mig komplett. Så sa min mamma ofta till mig. Hon nästan upprepade det som ett mantra under hela min uppväxt och har kommit att bli en sanning för mig. 

 

Jag kan tänka mig att många feminister idag skulle hylla min mamma för det, tycka att hon var före sin tid genom att låta mig vara den jag ville vara.

Men jag håller inte med. Hon lärde mig att ta ett aktivt avstånd från en könsroll som ofta definierar tjejer. Jag lärde mig inte att få en identitet som flicka. För jag var ju en "tomboy". Ett slags mellanting som är bättre på än töntiga tjejer, men inte heller en kille. 

Hon gjorde mig inte bara aldeles för självständig, utan odlade även ett högt föräkt för allt rosa, fluffigt, töntigt och svagt.

Jag har ofta fått höra kommentarer som "Kan du inte bara försöka bete dig lite mer brudigt", "killar gillar att vara starka och känna sig behövda", "killar blir rädda för dig för att du säger som det är".

 

Så hur ska man lösa den här frågan om jämnställdhet? 

Ska tjejer vara starka, självständiga och smarta? Eller ska vi vara små osäkra våp som behöver en man för att hjälpa oss bära tunga kassar?

 

Eller är det jag som missade informationen om att låtsas vara sämre för att få saker gjorda åt mig?

 

Jag vet bara att tjejer som är lite hjälplösa har pojkvänner som gör saker åt dem.

Jag och mina kompisar som fixar det mesta själva är singla. 

Vi som blev uppfostrade till jämnställdhet får lite problem i relationer, som ju sällan är jämnställda.

Vi som dessutom är hästtjejer har inte tid att förklara ett problem för en kille för vi fixar det själva både fortare och bättre.

 

Samtidigt kan jag stundvis känna ett sting av avundssjuka på de där tjejerna som gör sig lite mindre och tittar så kärleksfullt på hennes pojkvän och får honom att känna sig stark och behövd. Och han puffar upp sig själv lite extra för att skydda henne.

 

Jag behöver ingen.

Men jag vill väldigt gärna ha någon.

 

 

Och det är två helt skilda saker.

 

Jo! Det är sant! Siffran kommer från en god vän till mig som refererar till sina egna fältstudier ;)

 

"Nä nu generaliserar du!" Vrålar alla vita kränkta män från sina tv-soffor till sina fruar som är i fullt schå med att natta sina gemensamma barn.

 

Ja det kanske jag gör. Lite.

Men för några år sen när en vän tyckte att det var dags för mig att dejta lite lyckades hon övertala mig att skapa ett konto på Happy Pancake. Efter två veckor med ca 40 förslag på casual sex, OM DAGEN, stängde jag ner kontot.

Mojoriteten av dessa män var lyckligt gifta. Ja, alltså de hade det bra och så men de har slutat ha sex. Det enda han ville var att få "skämma bort" en tjej en stund utan vidare förpliktelser.

 

Igår läste jag en artikel på aftonbladet där danska sexologen Paprika Noel föreslår att ge män oralsex varje dag för att han ska känna sig älskad. Jag förstår resonemanget fullständigt, eftersom det är just precis det män vill ha. Så samtidigt som lösningen på alla våra problem känns glasklar tycker jag att det sakas ett element i denna teori.

 

Om män inte får sex hemma är alltså 95 % av dem otrogna

Om de skulle få oralsex varje dag "behöver" de inte vara otrogna.

 

Känns inte svaret ganska uppenbart att män borde göra så att sin kvinna vill ge oralsex varje dag då eller?

 

Och hur gör man det? "Ni kvinnor är ju så kinkiga och sura jämt", kanske ni tänker, "aldrig nöjda".

 

Så här kommer några förslag:

Diska

Städa

Ta egna initiativ gällande barnen

Låt henne vila

Säg att hon är vacker/smart/duktig på något (tex oralsex ;) )

Håll tider

Svara på samtal

Ligg inte med andra tjejer 

Laga mat

Köp en present till henne

Gå ner lite i vikt

Köp lite fräscha kläder till dig själv

Duscha

Ställ lite frågor om hur hennes dag varit, hur hon mår osv

 

 

Det är liksom inte så svårt egentligen..

 

(Och bara för att förtydliga ger jag inga garantier för att ni ska få just oralsex varje dag, många tjejer tycker att det är lite yuck, men ni kanske kan få ligga istället? Om inte får ni anstränga er lite mer helt enkelt)

Jag var ute igår. Stod utanför toaletterna och väntade på en vän. En kille börjar dansa lite med mig och sjunga en liten serenad. Lite gulligt och roligt. Jag sjöng med och vi hade lite kul. Sen tittar han på mig och säger att han skulle kunna tänka sig att ligga med mig.

HAN skulle kunna TÄNKA sig, att ligga med mig. 

Tack svarade jag, frestande, men nej. 

Repliken är från Notting Hill. Den är klockren, jag kör den ofta.

 

Lite senare står jag utanför ett kebabhak och väntar ännu en gång på min vän.

 

"Hello! I think you are beautiful, do you want to come with me?"

Jag tittar ner på en kille säkert 20 cm kortare än mig.

"No thank you" svarar jag och fortsätter messa. "I see your phone is broken, I can buy you a new one!" säger han. Tack det kan jag också göra säger jag.

Killen går iväg men sen kommer han tillbaka! "Do you know what we should do? You can coose any hotel, I will get the best suite and we can make sweet love all night. Do you smoke? I can buy you cigarettes"

 

Vad är det här för störning? Hur kommer det sig att inställnnigen är att killarna antingen gör tjejer en tjänst genom att ligga med dem, eller så kan man bara köpa en tjej.

Ligga för cigaretter och en mobiltelefon? 

 

Det känns lite osmakligt och ofräscht tycker jag. 

Vad hände med "u verkar jättetrevlig! Skulle jag kunna få ditt telefonnummer så kan bjuda dig på middag och lära känna dig lite bättre?"

 

Tjejer ocksåmför den delen. År 2016 får vi båda tacka nej till äckliga förslag och bjuda ut killar själva.

 

Härom dagen när jag var med min son och två av hans vänner i parken hörde jag en av dem skrika "Nej! Sluta! jag vill inte!"

Ännu en gång var de inne i en lek som hade gått lite överstyr där två blivit lite för aggressiva och en blev utsatt.

Så jag frågade dem vad de tror att nej, sluta jag vill inte kanske möjligtvis kunde betyda?
De stannade upp och efter ett tag sa en av dem lite osäkert "Kanske att han inte vill och vi ska sluta?"
"Ja, precis. Det är ju inte supersvårt att förstå va?" 

 

Det kanske låter lite hårt av mig som förälder men de här pojkarna är 8, nästan 9 år gamla. De är alla tre väluppfostrade, smarta och känsliga killar som har alla förutsättningar att leva bra liv. Men ändå måste de påminnas om vad ett nej betyder ungefär 3 694 gånger om dagen.

 

Det kanske även låter som en hård slutsats men jag kom att tänka på några fall av sexuella övergrepp jag hörde talas om på Bråvalla. Framför allt en där en 15-årig tjej hade träffat några killar och gått med dem till deras husvagn. De hade haft roligt och druckit öl och på något sätt hade den här trevliga sociala interaktionen lett till att hon blev fastbunden på bordet och killarna drog av henne kläderna och tafsade på henne.

 

Jag tror att det är många som behöver lära sig vad nej, sluta jag vill inte betyder.

 

Någonstans på vägen tycks killar, för det är killar (/män) som i stor majoritet är de som våldtar, ha svårt att förstå var gränsen går. Någonstans tycks de tappa kontrollen över sitt agerande och slutar tänka rationellt. Men istället för att ta ansvar skyller de på tjejen. Vi har trots allt fått ta ansvaret för den här idiotin sen tidernas begynnelse. Skulden och skammen är så djupt inrotat och socialiserat hos såväl individer som myndigheter.

 

Så här kommer Nafisa Ahmeds klockrena och lättförståeliga förklaring till vad nej betyder:

 

 

En killkompis sa att han såg en tjej på Tinder vars introduktionstext löd som följande:

 

Alla killarsom vill provknulla 17 gånger undanbedes vänligt men bestämt"

 

"Otroligt!" sa han "finns det tjejer som går med på att provknullas 17 gånger??!!?"

 

"Otroligt!" sa jag. "Vad är sannolikheten att hon träffat samma killar som mig??!!"

Tänk dig att du öppnar ett konto på en bank. 

Du gör en liten insättning, får ett visakort och en kredit på säg 100 000 kr.

 

Sen ser du en snygg platt-tv med ett grymt ljudsystem till. Eller kanske nya fälgar eller vad det nu är killar gillar att köpa. För min del när jag en sucker på skor och det är pengarna oftast transformeras till.

Ni betalar med visakortet. Tänker att det är lugnt med krediten, räntan är låg och det blev bara någon tusenlapp.

Några dagar går och man har bråttom till ett möte och är hungrig, man köper med sig en lunch.

Man ser en snygg kostym och tänker att den kan vara bra att ha. Kanske snygga skor också, vad vet jag.

 

Poängen är att det är lätt att ta ut på kredit.

 

Precis exakt samma med relationer.

Att inleda en relation är som att öppna ett nytt konto. Krediten beror på hur mycket den andra tycker om en, alltså helt omöjligt att veta i förväg.

Man gör mindre uttag när man är sen, inte svarar på sms, ändrar planer i sista minuten eller säger något nedlåtande, är svartsjuk, småsint eller bara rent generellt lite självcentrerad och inne sitt eget lilla rus.

Större uttag sker när man ljuger, är otrogen och i extremt fall fysiskt våldsam.  

 

Insättning på kontot sker då givetvis när man tex dömer efter intention istället för handling, stöttar, uppmuntrar, håller tider och avtal, lyssnar och uppmärksammar varandra och gör roliga saker ihop. 

 

Det handlar inte om pengar. Pengar är en metafor för killar som inte förstår den abstrakta processen som sker i en relation. Man kan inte bara ta ut och maxa krediten. Banken säger ifrån till slut och nekar fler uttag och det är då relationen tar slut. Killar står ofta som frågetecken för de har inte märkt att banken har börjat skicka ut varningar om övertrasseringar. De har tänkt att det är nog inte så allvarligt. 

De förstod inte.

 

Till skillnad från riktiga banker behöver lånet aldrig betalas tillbaka när relationen är över. Det är därför vi blir utbrända och trötta och rädda för att ge någon annan en ny kredit.

 

Ett sätt att hantera problemet är att sänka krediten. Låta den ligga på kanske max 10 000. Våga uppmärksamma och erkänna de där varningssignalerna i början om att något inte står rätt till och neka uttag på ett tidigare stadium.

Ett annat sätt är att se till att göra lite fler insättningar. Anstränga sig lite. Stanna upp och se vem det är man står brevid. Hur mår hon? Vad vill hon med livet? Finns det något jag kan göra så livet blir lättare för henne?

 

Eller lite av båda. Se om sitt hus men samtidigt bjuda på en fika. Två bullar. En var. När de är slut är de slut och då måste någon baka fler. Den som bryr sig gör det mer än gärna.

Inser att de två senaste inläggen typ säger emot sig själva. Ska vi känna eller ska vi inte känna?

 

Jo det är förvirrande. 

När emotions is the new status är det för det första viktigt att skilja på orden emotions och feelings på engelska. Vet inte vad de kan vara på svenska, känslor och emotioner kanske? Känslor är tex glad, ledsen, arg. Emotioner är mer ett tillstånd. Man kan känna sig sårbar fast samtidigt glad.

När dessa två blandas ihop och anses vara samma sak, det är då man lätt projicerar ansvaret för det man känner på andra runt omkring. "Jag är arg för att du sa så där". Den andra personen sa något utifrån sitt perspektiv, våra emotioner tolkar det på ett sätt och våra känslor reagerar på det. Men det är ändå man själv som på ett mer eller mindre omedvetet plan väljer att ta åt sig och reagera med en känsla.

 

Väldigt komplicerat. Mycket komplext. Vem säger vad? Vilka känslor projiceras? Hur mycket av projiceringen tar vi åt oss utav? Vad är mitt ansvar och vad är ditt ansvar? Var går gränsen? Finns det ens en gräns?

 

Det här är ju jättesvårt! Och så kräver det både mycket tid för reflektion och övning för att lära känna sig själv och andra. Eftersom det är så tidskrävande, och framförallt inte ett dugg gynsamt för kapitalism så har vårt samhälle helt enkelt format oss att inte tänka eller känna så mycket. 

Under industriella revolutionens början skulle arbetarklassen inte göra så mycket annat än att arbeta. Målet var att de skulle arbeta utan att tänka, deras händer skulle bli ett med arbetet.

Ur detta utvecklades Fordism som maximerade effektiviteten genom att ta tid på varje arbetsuppgift så varan kunde tillverkas så fort som möjligt på bandet.

 

Det här synsättet har sedan förstörts ytterligare något efter 70-talets lågkonjunktur. Innan dess befordrades de bästa arbetarna till produktionschefer då de hade erfarenhet av arbetet och kunde komma med kreativa och inovativa förbättringar. Efter lågkonjunkturen anställdes istället oerfarna och nyutbildade ingenjörer. Kreativiteten kvävdes, hierarkiska organisationer infördes och arbetarna fick ännu en gång lära sig att sluta tänka.

 

Det passar sig helt enkelt inte att vi tänker. För tänker vi börjar vi komma på saker som att vi inte alls blivit lyckligare sen vi byggde ut altanen eller varit på semester eller köpt en ny bil. Vi är precis samma personer som innan. Nej, istället ska vi gå till jobbet och tycka att livet faktiskt inte kan vara superkul precis hela tiden.

 

Det är nu tomheten börjar kännas. Det är nu sökandet börjar.

Hur kommer det sig att jag har allt men ändå känner mig misslyckad? Trots man/fru/barn/vänner/karriär känner jag mig ensam och olycklig.

 

Det är det här jag menar med att emotions is the new status. Nu vill vi börja känna oss levande igen!

Men att börja leta efter svar inifrån rör upp mycket obearbetat skit. Den skiten måste tyvärr tittas på. Visa svåra och smärtsamma insikter måste smakas på. Några poletter behöver trilla ner och landa. Först då vi kan börja bli ett med oss själva, istället för ett med ett samhälle som format oss till något som inte är naturligt.

 

Först när detta är gjort kan vi börja bara vara. Lyssna på magkänslan och fråga oss själva vad det är vi vill egentligen. Vad vill jag göra med min tid? Vem vill jag spendera den med? 

 

Och istället för att känna så mycket kan vi använda våra emotioner som guide och let yourself go :)

Vad är känslor?

Alltså mer än bara glad, ledsen, arg osv. Vad är de och vad är meningen med dem?

 

Inom elitidrotten är det enbart den mentala styrkan som avgör vem av de 3-4 bästa som tar topplaceringen. I kombination med en gnutta tur då. Att lyckas matcha alla tusentals timmars träning och toppa konditionen samt en enormt stark mentalitet är det som gör att personen i fråga klarar av att prestera på max när det väl gäller. 

 

Enligt buddhism, och faktiskt även kvantfysik, så handlar det om att låta bli att känna. Det handlar om att vara i nuet och låta energin flöda fritt. Känslor i alla dess former är egentligen bara ett tillstånd som begränsar det här naturliga flödet. Den mentala styrkan handlar om en förmåga att inte känna vissa saker. Känslor som prestationsångest, osäkerhet, blyghet eller övermod är enbart en mental barriär som hindrar vårt naturliga flöde.

 

Känslor schmänslor har jag alltid sagt. De är inte ens riktigt riktiga och går alltid över. Vi kan känna precis vad som helst om de yttre miljöerna påverkar oss att känna en viss sak. Se bara på all reklam och medias eviga hetsande om hur farligt allt är. Vi vill ha vitare tänder och tjockare hår och större bröst samtidigt som vi är livrädda för att ISIS ska ta allt ifrån oss. 

 

Men vad är riktigt? Är något ens riktigt alls? Lever vi i en illusion där vi som observatörer samtidigt är våra egna kreatörer?

Enligt den senaste forskningen inom kvantfysik är det faktiskt så. Den gamla filosofiska frågan är äntligen besvarad. Om ingen ser trädet falla i skogen finns där inget knak. Trädet finns inte heller för den delen. En medveten varelse (sentient being på engelska) måste identifiera och manifestera en händelse, samt koppla den till tid och rum för att det ska ha existerat. Och fortfarande är det en subjektivt upplevd händelse eftersom vi alla återspeglar det vi ser utifrån just vår egna lilla matris av lagrade erfarenheter.

 

Så om inte känslor existerar, och inte trädet heller för den delen, vad är då verkligt? Om all forskning och självhjälpsböcker lutar åt att sluta känna och bara vara. Varför lever vi i ett samhälle som hela tiden tjatar om att vi ska känna det ena eller det andra? 

 

Därför att utan en önskan om få något förlorar några rika gubbar pengar på oss. Slutar vi bry oss om hur vita tänder vi har kan inte pepsodent sälja tandkräm med blekmedel i. Om inte media konstant talade om för oss att vi måste bomba andra länder eller bygga murar skulle vi inte vara så rädda och behöva försäkra oss att våra ägodelar inte kan tas ifrån oss. Vi skulle inse att jobbet som tar all tid och ork ifrån de vi älskar och egentligen vill umgås med, inte är värd ansträngningen längre. 

Skulle vi inse att vi har det helt jävla fantastiskt och duger precis som vi är skulle vi kunna bygga upp ett nytt samhälle där man får vara som man vill. Psykisk ohälsa kanske bara är olika personlighetstyper som helt enkelt inte är konstruerade att leva inom samhällets rigida ramar.

 

Ett exempel på det här såg jag på Bråvalla för några veckor sen. I en "falsk" miljö med en ny uppsättning normer fick vi alla vara fria för en liten stund. Man fick se ut som man ville och göra det man kände för. Dygnsrytmen förändrades till att bli mer uppdelad, man sov några timmar och var vaken i några timmar. Alla var vänner och hade kul ihop. Sociala gränser suddades bort på gott och på ont. Vartefter dagarna gick såg man hur små bord byggdes av ölburkar och silvertejp samtidigt som vissa områden blev nertrampade av grupper som dansade runt i leran. Vissa tält byggdes ihop lite som en myrstack med presenning som även den tejpades ihop med silvertejp. En kille kom gåendes med en soptunna klockan 5 på morgonen. Vi frågade vad han skulle med den till och han svarade att hans kompis ramlat och brutit foten och att han inte fick en rullstol, så de tänkte dra runt honom i soptunnan istället. Äkta villkorslös kärlek! Vi har förmågan i oss om den bara får rätt miljö!

 

En fantastisk frihet uppstod precis som de gör i mindre avskilda bubblor.

Men sedan åkte vi hem och sov våra 8 timmar och gick upp nästa morgon för att åka till jobbet och frihetsskänslan var som bortblåst igen.

 

Vad är poängen?

Jo, att allt säger åt oss att sluta tänka och bara vara. Även Ane Brun säger det. "To let myself go, to let myself flow, is the only way to be".

Vi som kollektiv har skapat det här samhället. Det är inte det enda sättet att leva på. Det är inte den enda rätta. Något måste förändras om vi inte vill bli totalt överkörda av Kina, Indien och/eller Donald Trump.

 

Vi kan inte vara dumma längre. Varken killar eller tjejer.

Det är dags att vakna och inse hur lurade vi är. Och framför allt att sluta känna så jävla mycket.

Ba va istället. 

 

En längtan bort tycks bli både vanligare och mer legitim. Alkohol är inte bara socialt accepterat, det är i många situationer ett socialt krav. De enda godkända anledningarna att låta bli är om man är gravid, kör bil eller är alkoholist. 

Men alkohol räcker inte längre. Med en global debatt om legalisering av cannabis samt en snabbt växande trend med lustgasballonger och ayahuaska leder min slutsats om ett allt starkare behov att komma bort. Komma bort från vardagen. Att komma bort från stress, jobb, räkningar, städning, dagishämtning, relationer, sociala medier, artighetsfraser och politik. Men mest av allt tror jag att vi har ett behov av att komma bort från oss själva ett tag. 

 

Hjärnan är ett organ som fungerar på precis samma sätt som andra organ, dvs att den har några specifika uppgifter som den sköter på mer eller mindre samma sätt hos alla. Hjärnans uppgift är att processa information. Visst, vi är olika smarta och vi har vår egen personlighet osv. men funktionen i sig är lika hos alla. 

Hjärnan är extremt anpassningsbar och inser att den inte kan ha koll på alla intryck eller all information. Därför sållar den helt själv ut vilken information den tycker att vi ska hantera och skiter i resten. Sedan sorterarar den i minnesbanken och styr synapsernas vägar för att så mycket som möjligt ska gå på autopilot. Allt för att kosta oss så lite energi som möjligt. 

 

Resultatet? Hjärnan liksom kokar över av alla processer som pågår samtidigt. Vi blir trötta och ofokuserade. Vår kognitiva förmåga sänks med minnesförlust och förvirring som gör vardagen ännu trögare. Till slut orkar vi inte upprätthålla fasaden av att vara perfekta och lyckliga. Något gnager på insidan om att det nog ändå måste finnas något annat, något mer?

 

En fylla kan hjälpa till att lätta på trycket men baksmällan dagen efter gör det lite ovärt. En bieffekt av alkohol är dessutom ångest. Det vi ville slippa känna, känns nu dubbelt så mycket. Drinking is borrowing happiness from tomorrow. 

 

Så precis just exakt som Maslov beskriver i hans behovstrappa söker vi efter självförverkligande. Jag tror att vi söker efter något autentiskt och äkta. Att vi duger precis som vi är oavsett jobb eller siffror på ett bankkonto.

 

På Netflix går en serie som heter Chef's Table, En fantatisk serie där varje avsnitt tillägnas en av världens bästa kockar. Maten och restaurangen är sekundärt, programmet riktar sig till deras inre process och vägen till dit de befinner sig idag. Samtliga säger sig ha känt sig kvävda när de tvingades följa regler, framför allt inom den franska matkulturen. De tappade lusten och tog en paus. I sökandet efter meningen med livet fann de sin kreativitet och valde att följa sitt hjärta. Mat för dom är så mycket mer än bara mat på en tallrik. I deras restauranger säljer de upplevelser. De vill röra om i känsloregistret och påverka något i själen hos deras gäster. Deras mat är konst.

 

Så i sökandet av autenticitet krävs en yttre stimulans för att skaka om hjärnans autopilot. Alkohol gör inte susen, den dövar mer än att väcka.

 

Autenticitet kräver medvetenhet. Medvetenhet kräver att vi vaknar upp ur dvalan vi befinner oss i, själsligt talat. Jakten på status som format vårt samhälle och livsstil har lett oss in i en återvändsgränd bestående utav vår egen avstängdhet och apati. För att vakna behöver vi ta en titt på oss själva. Våga känna igen. Om det så är genom att röka lite gräs, andas lustgas, dricka ayahuaska, maxa en bil på rakan innan mjölbykurvan, galoppera över en stubbåker, måla en tavla eller äta en maträtt är effekten att vi når en liten del av vår själv som talar om för oss att just här, just nu  är jag ett med mig själv.

 

Och därför börjar känslor ersätta jakten på status och pengar. 

 

En längtan bort tycks bli både vanligare och mer legitim. Alkohol är inte bara socialt accepterat, det är i många situationer ett socialt krav. De enda godkända anledningarna att låta bli är om man är gravid, kör bil eller är alkoholist. 

Men alkohol räcker inte längre. Med en global debatt om legalisering av cannabis samt en snabbt växande trend med lustgasballonger och ayahuaska leder min slutsats om ett allt starkare behov att komma bort. Komma bort från vardagen. Att komma bort från stress, jobb, räkningar, städning, dagishämtning, relationer, sociala medier, artighetsfraser och politik. Men mest av allt tror jag att vi har ett behov av att komma bort från oss själva ett tag. 

 

Hjärnan är ett organ som fungerar på precis samma sätt som andra organ, dvs att den har några specifika uppgifter som den sköter på mer eller mindre samma sätt hos alla. Hjärnans uppgift är att processa information. Visst, vi är olika smarta och vi har vår egen personlighet osv. men funktionen i sig är lika hos alla. 

Hjärnan är extremt anpassningsbar och inser att den inte kan ha koll på alla intryck eller all information. Därför sållar den helt själv ut vilken information den tycker att vi ska hantera och skiter i resten. Sedan sorterarar den i minnesbanken och styr synapsernas vägar för att så mycket som möjligt ska gå på autopilot. Allt för att kosta oss så lite energi som möjligt. 

 

Resultatet? Hjärnan liksom kokar över av alla processer som pågår samtidigt. Vi blir trötta och ofokuserade. Vår kognitiva förmåga sänks med minnesförlust och förvirring som gör vardagen ännu trögare. Till slut orkar vi inte upprätthålla fasaden av att vara perfekta och lyckliga. Något gnager på insidan om att det nog ändå måste finnas något annat, något mer?

 

En fylla kan hjälpa till att lätta på trycket men baksmällan dagen efter gör det lite ovärt. En bieffekt av alkohol är dessutom ångest. Det vi ville slippa känna, känns nu dubbelt så mycket. Drinking is borrowing happiness from tomorrow. 

 

Så precis just exakt som Maslov beskriver i hans behovstrappa söker vi efter självförverkligande. Jag tror att vi söker efter något autentiskt och äkta. Att vi duger precis som vi är oavsett jobb eller siffror på ett bankkonto.

 

På Netflix går en serie som heter Chef's Table, En fantatisk serie där varje avsnitt tillägnas en av världens bästa kockar. Maten och restaurangen är sekundärt, programmet riktar sig till deras inre process och vägen till dit de befinner sig idag. Samtliga säger sig ha känt sig kvävda när de tvingades följa regler, framför allt inom den franska matkulturen. De tappade lusten och tog en paus. I sökandet efter meningen med livet fann de sin kreativitet och valde att följa sitt hjärta. Mat för dom är så mycket mer än bara mat på en tallrik. I deras restauranger säljer de upplevelser. De vill röra om i känsloregistret och påverka något i själen hos deras gäster. Deras mat är konst.

 

Så i sökandet av autenticitet krävs en yttre stimulans för att skaka om hjärnans autopilot. Alkohol gör inte susen, den dövar mer än att väcka.

 

Autenticitet kräver medvetenhet. Medvetenhet kräver att vi vaknar upp ur dvalan vi befinner oss i, själsligt talat. Jakten på status som format vårt samhälle och livsstil har lett oss in i en återvändsgränd bestående utav vår egen avstängdhet och apati. För att vakna behöver vi ta en titt på oss själva. Våga känna igen. Om det så är genom att röka lite gräs, andas lustgas, dricka ayahuaska, maxa en bil på rakan innan mjölbykurvan, galoppera över en stubbåker, måla en tavla eller äta en maträtt är effekten att vi når en liten del av vår själv som talar om för oss att just här, just nu  är jag ett med mig själv.

 

Och därför börjar känslor ersätta jakten på status och pengar. 

 

 

Därför är känslor det vi s