Inser att de två senaste inläggen typ säger emot sig själva. Ska vi känna eller ska vi inte känna?
Jo det är förvirrande.
När emotions is the new status är det för det första viktigt att skilja på orden emotions och feelings på engelska. Vet inte vad de kan vara på svenska, känslor och emotioner kanske? Känslor är tex glad, ledsen, arg. Emotioner är mer ett tillstånd. Man kan känna sig sårbar fast samtidigt glad.
När dessa två blandas ihop och anses vara samma sak, det är då man lätt projicerar ansvaret för det man känner på andra runt omkring. "Jag är arg för att du sa så där". Den andra personen sa något utifrån sitt perspektiv, våra emotioner tolkar det på ett sätt och våra känslor reagerar på det. Men det är ändå man själv som på ett mer eller mindre omedvetet plan väljer att ta åt sig och reagera med en känsla.
Väldigt komplicerat. Mycket komplext. Vem säger vad? Vilka känslor projiceras? Hur mycket av projiceringen tar vi åt oss utav? Vad är mitt ansvar och vad är ditt ansvar? Var går gränsen? Finns det ens en gräns?
Det här är ju jättesvårt! Och så kräver det både mycket tid för reflektion och övning för att lära känna sig själv och andra. Eftersom det är så tidskrävande, och framförallt inte ett dugg gynsamt för kapitalism så har vårt samhälle helt enkelt format oss att inte tänka eller känna så mycket.
Under industriella revolutionens början skulle arbetarklassen inte göra så mycket annat än att arbeta. Målet var att de skulle arbeta utan att tänka, deras händer skulle bli ett med arbetet.
Ur detta utvecklades Fordism som maximerade effektiviteten genom att ta tid på varje arbetsuppgift så varan kunde tillverkas så fort som möjligt på bandet.
Det här synsättet har sedan förstörts ytterligare något efter 70-talets lågkonjunktur. Innan dess befordrades de bästa arbetarna till produktionschefer då de hade erfarenhet av arbetet och kunde komma med kreativa och inovativa förbättringar. Efter lågkonjunkturen anställdes istället oerfarna och nyutbildade ingenjörer. Kreativiteten kvävdes, hierarkiska organisationer infördes och arbetarna fick ännu en gång lära sig att sluta tänka.
Det passar sig helt enkelt inte att vi tänker. För tänker vi börjar vi komma på saker som att vi inte alls blivit lyckligare sen vi byggde ut altanen eller varit på semester eller köpt en ny bil. Vi är precis samma personer som innan. Nej, istället ska vi gå till jobbet och tycka att livet faktiskt inte kan vara superkul precis hela tiden.
Det är nu tomheten börjar kännas. Det är nu sökandet börjar.
Hur kommer det sig att jag har allt men ändå känner mig misslyckad? Trots man/fru/barn/vänner/karriär känner jag mig ensam och olycklig.
Det är det här jag menar med att emotions is the new status. Nu vill vi börja känna oss levande igen!
Men att börja leta efter svar inifrån rör upp mycket obearbetat skit. Den skiten måste tyvärr tittas på. Visa svåra och smärtsamma insikter måste smakas på. Några poletter behöver trilla ner och landa. Först då vi kan börja bli ett med oss själva, istället för ett med ett samhälle som format oss till något som inte är naturligt.
Först när detta är gjort kan vi börja bara vara. Lyssna på magkänslan och fråga oss själva vad det är vi vill egentligen. Vad vill jag göra med min tid? Vem vill jag spendera den med?
Och istället för att känna så mycket kan vi använda våra emotioner som guide och let yourself go :)