Vad är känslor?
Alltså mer än bara glad, ledsen, arg osv. Vad är de och vad är meningen med dem?
Inom elitidrotten är det enbart den mentala styrkan som avgör vem av de 3-4 bästa som tar topplaceringen. I kombination med en gnutta tur då. Att lyckas matcha alla tusentals timmars träning och toppa konditionen samt en enormt stark mentalitet är det som gör att personen i fråga klarar av att prestera på max när det väl gäller.
Enligt buddhism, och faktiskt även kvantfysik, så handlar det om att låta bli att känna. Det handlar om att vara i nuet och låta energin flöda fritt. Känslor i alla dess former är egentligen bara ett tillstånd som begränsar det här naturliga flödet. Den mentala styrkan handlar om en förmåga att inte känna vissa saker. Känslor som prestationsångest, osäkerhet, blyghet eller övermod är enbart en mental barriär som hindrar vårt naturliga flöde.
Känslor schmänslor har jag alltid sagt. De är inte ens riktigt riktiga och går alltid över. Vi kan känna precis vad som helst om de yttre miljöerna påverkar oss att känna en viss sak. Se bara på all reklam och medias eviga hetsande om hur farligt allt är. Vi vill ha vitare tänder och tjockare hår och större bröst samtidigt som vi är livrädda för att ISIS ska ta allt ifrån oss.
Men vad är riktigt? Är något ens riktigt alls? Lever vi i en illusion där vi som observatörer samtidigt är våra egna kreatörer?
Enligt den senaste forskningen inom kvantfysik är det faktiskt så. Den gamla filosofiska frågan är äntligen besvarad. Om ingen ser trädet falla i skogen finns där inget knak. Trädet finns inte heller för den delen. En medveten varelse (sentient being på engelska) måste identifiera och manifestera en händelse, samt koppla den till tid och rum för att det ska ha existerat. Och fortfarande är det en subjektivt upplevd händelse eftersom vi alla återspeglar det vi ser utifrån just vår egna lilla matris av lagrade erfarenheter.
Så om inte känslor existerar, och inte trädet heller för den delen, vad är då verkligt? Om all forskning och självhjälpsböcker lutar åt att sluta känna och bara vara. Varför lever vi i ett samhälle som hela tiden tjatar om att vi ska känna det ena eller det andra?
Därför att utan en önskan om få något förlorar några rika gubbar pengar på oss. Slutar vi bry oss om hur vita tänder vi har kan inte pepsodent sälja tandkräm med blekmedel i. Om inte media konstant talade om för oss att vi måste bomba andra länder eller bygga murar skulle vi inte vara så rädda och behöva försäkra oss att våra ägodelar inte kan tas ifrån oss. Vi skulle inse att jobbet som tar all tid och ork ifrån de vi älskar och egentligen vill umgås med, inte är värd ansträngningen längre.
Skulle vi inse att vi har det helt jävla fantastiskt och duger precis som vi är skulle vi kunna bygga upp ett nytt samhälle där man får vara som man vill. Psykisk ohälsa kanske bara är olika personlighetstyper som helt enkelt inte är konstruerade att leva inom samhällets rigida ramar.
Ett exempel på det här såg jag på Bråvalla för några veckor sen. I en "falsk" miljö med en ny uppsättning normer fick vi alla vara fria för en liten stund. Man fick se ut som man ville och göra det man kände för. Dygnsrytmen förändrades till att bli mer uppdelad, man sov några timmar och var vaken i några timmar. Alla var vänner och hade kul ihop. Sociala gränser suddades bort på gott och på ont. Vartefter dagarna gick såg man hur små bord byggdes av ölburkar och silvertejp samtidigt som vissa områden blev nertrampade av grupper som dansade runt i leran. Vissa tält byggdes ihop lite som en myrstack med presenning som även den tejpades ihop med silvertejp. En kille kom gåendes med en soptunna klockan 5 på morgonen. Vi frågade vad han skulle med den till och han svarade att hans kompis ramlat och brutit foten och att han inte fick en rullstol, så de tänkte dra runt honom i soptunnan istället. Äkta villkorslös kärlek! Vi har förmågan i oss om den bara får rätt miljö!
En fantastisk frihet uppstod precis som de gör i mindre avskilda bubblor.
Men sedan åkte vi hem och sov våra 8 timmar och gick upp nästa morgon för att åka till jobbet och frihetsskänslan var som bortblåst igen.
Vad är poängen?
Jo, att allt säger åt oss att sluta tänka och bara vara. Även Ane Brun säger det. "To let myself go, to let myself flow, is the only way to be".
Vi som kollektiv har skapat det här samhället. Det är inte det enda sättet att leva på. Det är inte den enda rätta. Något måste förändras om vi inte vill bli totalt överkörda av Kina, Indien och/eller Donald Trump.
Vi kan inte vara dumma längre. Varken killar eller tjejer.
Det är dags att vakna och inse hur lurade vi är. Och framför allt att sluta känna så jävla mycket.
Ba va istället.