Jaha, nu kommer det.
Min lilla analys av feminism och vad jag anser att feminism bör utvecklas till.
Vi, tjejer/kvinnor, har inte alltid haft rätten att rösta, välja vem vi ska gifta oss med eller när vi vill ha barn, vi har inte alltid fått utbilda oss eller välja yrke.
Många kvinnor har det så idag. I idyll-bubblan Sverige har vi det så förbannat bra att vi lätt glömmer bort att i andra länder har kvinnor det så som vår mormorsmor hade det.
Det arbete kvinnor har lagt ner för att ge oss den här rättigheten, vi ofta tar för givet idag, är värd all beundran. Kvinnor som har kedjat fast sig och svultit ihjäl för att ge mig rösträtt är mina personliga hjältar och jag tackar dom genom att alltid rösta, tom i kyrkovalet.
Men idag har feminister tyvärr en mycket negativ klang. Jag själv ser dem som ett gäng tanter, eller yngre tjejer klädda som tanter, sittandes runt ett bord med sina kaffekoppar och gnäller på männen.
För mig stigmatiserar sig feminister oss tjejer genom att placera oss i nån slags offerroll, det är synd om oss för att vi är tjejer att vi duger.
Bara för att vi inte har en kuk är det inte synd om oss. Det är inte synd om mig i alla fall.
Jag som gammal hästtjej kan fixa det mesta själv och tog bla en kurs i motor- och röjmotorsåg på gymnasiet tycker att det är töntigt att tycka synd om tjejer. Vi klarar av precis allt killar kan, och oftast bättre eftersom vi måste bevisa oss för oss själva, för andra killar och konstigt nog mest för andra tjejer.
Jag använder mig därför av begreppet girlpower.
Girlpower står, för mig, för att man ba gör. Handling framför gnäll.
För att vi ska nå äkta jämställdhet bör vi ta oss bort ifrån kön helt och hållet. Sluta bedömma folk som kille eller tjej och börja se oss alla som individer med olika egenskaper istället.
Det är inte så svårt. Jag har levt hela mitt liv på det sättet.
Alla är vi människor och borde fokuserapå ett mer humanistiskt tänk.
Så. Nu kan vi ägna oss åt viktigare saker, som fred på jorden eller åt alla dessa barn som rövas bort från sina familjer och säljs som sexslavar här i idyll-bubblan Sverige.
skriven
Framför allt är jag trött på kan-själv-fixeringen. Bevisbördan. Som tjej ska man bevisa att man kan göra både och, och skulle en kille mot förmodan andas något om att han kanske inte är jättesugen på att gå hemma med barn en dag så blir han märkt som vidrig bakåtsträvare av typen "såna som säkert tycker att våldtäkt är offrets fel" .
Jag har alldeles för fina naglar för att bygga grejer, jag ringer in en hantverkare för minsta lilla "mansgöra" (jag betalar för det själv och skapar därmed arbetstillfällen) och jag har på allvar tagit tag i random män på bensinmack med orden "du ser ut att vara bra på att pumpa däck" (funkar varje gång). Jag är inte ett dugg mindre värd för det, liksom killen som inte kan koka pasta om hans liv så hänger på det inte är mindre värd än sin farmor som kan vispa ihop en perfekt sufflé med förbundna ögon.
Jag håller helt med dig om det nödvändiga i att applicera ett humanistiskt synsätt och steg ett är att sluta värdera människors egna frivilliga handlingar så fort de hamnar utanför könsramen. Vi måste sluta dela ut proverbiala medaljer för helt vanliga vardagsval och sluta stigmatisera oviljan att gå över dessa barriärer. Som du själv sa.. man ba' gör (med mitt tillägg: eller betalar nån om man själv inte vill. Det är precis lika bra)