Det finns ett litet ord vi tvingar våra barn att lära sig säga när de skadar någon annan.
Ett ord som man kan slänga ur sig hur som helst just för att vi har blivit så kraftigt inpräntad av dess betydelse som barn att vi ibland tycks glömma orsaken till detta detta ord, och tyvärr även att detta ord måste efterföljas av ett förändrat beteende.
Jag pratar givetvis om "förlåt".
Ber man om ursäkt för något så ska man förstå vad exakt det är man ber om ursäkt för och sen inte göra om samma sak igen.
Fattar man inte det, utan bara slänger ur sig ordet för att söva sin flickvän till illusionen om att hon är respekterad, ljuger man inte bara för sin flickvän utan även för sig själv.
Att säga förlåt för något man har gjort bör alltså vara lika med att man inte gör om samma sak igen.
Det är svårt att förändra ett beteende.
Det krävs till att börja med en hyfsad portion självinsikt och förmågan att se på sitt agerande och hur det påverkat andra på ett objektivt sätt. Det kallas för perspektivbytesförmåga och är unikt för oss människor som art, iaf på den här planeten.
Det krävs att man förstår att ens beteende har gjort någon man bryr sig om ledsen, vilket jag kan tycka borde vara tillräcklig anledning att inte göra om samma sak igen.
Jag kan erkänna att jag bara bett om ursäkt, och menat det, en gång till en kille.
Det är på grund av det jag skriver det här. Det kändes bra att på riktigt känna vad en ursäkt innebär, för min egen del alltså.
En slags värme i hjärtat jag tolkar som personlig utveckling.