Jag tror att det finns två typer av par, de som köper samhällets normer och tycker att allt är bra så länge man är gift, har barn, tv, bil och jobb.
Sen tror jag att det finns de som verkligen prioriterar sina relationer och lägger ner de timmar som krävs för att ha ett öppet och bra förhållande som bygger på vänskap, kärlek, respekt och ansvarstagande.
Jag säger inte att det ena helt utesluter de andra, men generellt tycker jag att de par jag har träffat brukar vara av de här två typerna.
Jag säger inte heller att paren i den första gruppen skulle vara mindre lyckliga. Ibland kan jag få dåligt samvete när jag kommer med mina tio tusen frågor om hur de kommunicerar med varandra eller deras delaktighet i relationen, de väcker ju tankar som inte funnits förut och vem är jag att komma och påstå att mina idéer är bättre?
Jag har många gånger önskat att jag kunde vara lagd åt det hållet, att jag kunde vara nöjd med ett jobb och mina rutiner och tycka att ett intresse eller barn kunde räcka som mening med livet. Jag tror att vi sökare ofta känner en starkare alienation inför vardagen då det alltid känns som om något saknas. Och jakten efter mening kanske är just det som skapar en känsla av tomhet hos oss.
Sen har vi par där de egentligen tillhör olika typer och de är de som inte håller, såvida den ena inte lyckas få med sig den andra.
Det är såna förhållande jag har ingått i förut, förmodligen på jakt efter nån slags trygghet. Men att bli inknölad i en rigid mall skapad utifrån förväntningar och normer jag inte passar in i har endast lett till ett kraftigare missnöje, det i sin tur har lett till en viss uppgivenhet och sedan till den här bloggen.
Två av mina bästa kompisar är i ett förhållande av typ 2. Kan jag inte ha det som dom tänker jag vara singel resten av mitt liv.
Vi kan ställa såna krav idag, så länge man klarar av att ta konsekvenserna av det.
Jag har inte gett upp, jag vet bara vad jag vill ha och tänker inte nöja mig med mindre, för det ska ingen någonsin behöva göra.