Till dig Johan
Jag hängde med några killar i fredags. Vi har en gemensam vän och senare under kvällen kommer det fram att den ena har gått på nån slags date med vår gemensamma vän. Till saken hör att min vän är är lång, vältränad och otroligt vacker.
Han hade en bra date, han gillade henne. Men efter dejten ringde han inte så det blev inget mer med det.
Vem vet, det hade kanske inte blivit något även om han hade ringt. Men stackarn hade inte behövt ångra sig om han åtminståne hade försökt.
Det handlar inte om att det är killens ansvar att höra av sig, det är ju trots allt 2011 och ett jämställt land. Inga regler, inga krav. Den som är intresserad hör av sig, förhoppningsvis är båda lika på.
Så vad hände då?
Han vet inte. Han hade inget svar. Han bara ringde inte.
Varför blev det så?
Han tänkte inte.
Men han har ångrat sig, och undrat i efterhand varför han inte ringde när han hade chansen.
Och Johan är inte ensam. Varenda kille som läser det här har nog gjort likadant. Så hur många tjejer måste en kille sumpa innan han vågar ta steget och comitta? Vad är det som är så läskigt? Vad är det som gör att en kille måste sumpa en kärlek för att lära sig att ta vara på nästa?
Jag vet inte om det är ödet som skrattar åt mig, eller om det är så att mina ex lärde sig genom att förlora mig. Jag vill ju givetvis tro på det senare alternativet. För är det verkligen bara en slump att två av fyra killar som jag vet faktiskt har älskat mig, gifte sig med deras nästa flickvän? Jag vet inte. Jag vill inte påstå att jag är extra speciell, för jag vet att jag kan vara mer än svår ibland. Men fakta kvarstår att båda gifte sig och skaffade barn med tjejen efter mig. De två var för länge sen. De senaste två har ännu inte hittat någon efter mig, men jag är faktiskt beredd att lägga en tusing var på att det blir likadant med dom.
Så nu undrar jag följande: När jag ska fatta att jag behöver leta efter en kille som har sumpat sitt livs kärlek, för att uppskatta mig?
Och går det att ha flera livs kärlekar? Man vill ju inte nöja sig med något halvhjärtat liksom.
Så börjar man räkna på sannolikheten att man träffar sitt livs kärlek, och att man är hans (eller hennes) livs kärlek, känns det ju extremt puckat att sumpa det, bara för att man inte pallar att ringa.