Kommunikation
Men vill vi ha det så? Kan vi inte bara ta tag i saken? Skärpa till oss?
Jag är emotionellt utmattad. Jag har blivit kär och besviken så många gånger att jag inte längre ser en kille som en egen individ. Jag objektifierar killar, graderar på en skala från 1-10.
Jag hatar att jag har blivit så. Det är klart att det är mitt fel också. Jag har fallit för riktiga svin, men jag har också fallit för riktigt bra killar. Det är dom bästa som har svikit mest med deras oförstånd att ta relationen på allvar. Kan man inte bekräfta den andra så är det som om man inte finns. Sen när jag har gjort slut och flyttat så tar det ett år innan poletten trillar ner och dom har förstått. Grattis nästa tjej. Två av fyra killar som jag vet har tyckt om mig väldigt mycket gifte sig och skaffade barn med den efter mig. De senaste två är fortfarande singla, men jag är ganska säker på att det blir likadant med dom.
Det handlar om att om man är med någon, om man tycker om någon, så får man ta det bra med det dåliga. Vi har alla bra och dåliga sidor. Jag vet att jag är väldigt lätt på många plan, jag är tex inte ett dugg svartsjuk, jag tycker att det är enormt viktigt med egen tid och att man unnar varandra att ha kul med andra. Samtidigt kräver jag en mycket nära relation känslomässigt, jag vill känna att vi vet var vi har varandra även om vi inte setts på en vecka, skickar jag ett mess vill jag ha ett svar.
Det är just den här känslomässiga närheten som jag upplever att killar har svårt för. Att vara känslomässigt nära utan att vara fysiskt nära. För sex är inte lika med kärlek. Att tvätta bilen löser inte ett kommunikationsproblem.
Om din flickvän har ett fanatiskt intresse för handväskor kan det vara värt att titta på den nya hon köpte idag och dela hennes glädje. Nästa dag är det du som har något kul att berätta, och då är det så mycket roligare att hon delar din glädje. Vips så har ni kommit varandra närmare istället för vuxit ifrån varandra.
Jag tror att för varje gång vi blir illa behandlad, så behandlar vi någon annan illa. Jag har redan varit dum mot en kille, enbart för att mitt ex har sårat mig. Det är inte bra, jag skäms verkligen för det och har bett om ursäkt.
Alla är vi livrädda att känna något, att känna något innebär att man riskerar att bli sårad. Det är lättare att byta ut tjejen eller killen när det blir jobbigt.
Jag vill hitta någon som vill vara min bästa kompis, och min bästa älskare. Det är svårt att kombinera, antingen är man mest kompis, eller så har man så mycket kemi att man inte ens kan prata med killen när man ska åka bil tillsammans i 2 timmar. Jag har varit med om det. Mitt livs kärlek. Vi hade inget att prata om, vi satt tysta eller kallpratade i två timmar.
Jag kanske är naiv. Jag kanske aldrig kommer hitta någon jag kan fungera med.
Men jag har lärt mig massor på vägen, och det är det jag skriver om här.