Illusionen om rätt och fel

Alla lever vi i en illusion.
Den subjektiva sanningen gör att det aldrig finns ett korrekt svar och därför lever vi alla i en mycket abstrakt och individuell bubbla.
Man kan se detta genom alla missförstånd som uppstår i vår interaktion med varandra.
Jag kan tycka att jag är så tydlig och rak som det bara är möjligt, men eftersom mottagaren av mitt budskap har helt andra referensramar kan mitt budskap uppfattas lika glasklart som jag tycker att jag leverar det, ändå går vi därifrån med helt olika uppfattningar om vad vi just pratat om.
 
Jag och Retard har pratat om att hålla kurser i objektivitet. Målet är att man ska kunna återberätta något som hänt utan att vinkla det.
Det är tydligen mänskligt och enormt svårt att förhålla sig till något helt neutralt och anledningen till detta är bla att våra hjärnor helt enkelt är för smarta för vårt eget bästa.
Om man utgår ifrån kognition och tidigare inlärda mentala scheman associerar man vissa saker med andra. Det går per automatik och vi är oftast helt omedvetna om hur vi tolkar och drar slutsatser.
Hjärnan är även konstruerad så att den omöjligt kan ta in alla intryck för det blir för mycket data att hantera. Vi får en så kallad "cocktail effekt" där vi kopplar bort bruset men reagerar så fort något relevant eller intressant dyker upp.
Vad hjärnan väljer att komma ihåg och vad den väljer att sålla bort beror till stor del på tidigare inlärda mentala scheman.
Vi har även en starkt utvecklad förmåga att fylla i luckor för att skapa mening i vad som händer, detta kallas lite fint för apophenia. Vårt behov av att skapa mening där det inte finns en uppenbar koppling gör att hjärnan "hittar på" en åt oss, fast helt omedvetet. Vi hänger inte med i den här processen i hjärnan, men vi är likväl helt säkra på att vi har rätt.
 
Om det är lika självklart för mig att en blomma är röd kan det vara precis lika självklart för en annan att den är rosa. Om mina mentala scheman har lärt mig att jag oftast har fel kan jag gå in och ursäkta mitt misstag på samma sätt som en annans mentala scheman har lärt någon att den oftast har rätt så den personen står på sig tills den andra ger med sig. I båda dessa fall har våra tidigare mentala scheman förstärks genom att ett utslag av en situation inträffat ännu en gång, som en positiv eller negativ spiral som bara fortsätter och blir starkare om man inte medvetet stoppar den.

Men ingen har ju rätt, och ingen har fel, man har bara en annorlunda perception av verkligheten.
 
Perceptionen skapar illusionen.
 
Våra mentala scheman, perceptioner och associationer går att förändra och lära om som tex efter en dålig uppväxt.
Jag ser det som personlig utveckling, något vi alla bör ägna mer tid åt.
 
Det finns alltid en förklaring till varför människor beter sig som dom gör och det är sällan det första alternativet som dyker upp som är rätt, för vi är ofta mycket snabba på att döma andra efter våra egna subjektiva referensramar.
För att leva i en nära relation krävs det att man tar sig tid för att ta reda på varför vi beter oss som vi gör, speciellt om det ofta blir missförstånd eller andra problem. Det tar tid att lära känna någon, något vi kanske inte har tid för i vårt hetsiga och stressade samhälle.
Det här anledningen till varför jag tror att lyckliga relationer är den svåraste utmaningen för oss människor.
 
I grund och botten är vi levande varelser med extremt lättanpassade hjärnor.
Det finns inget du och jag, eller vi och dom, bara vi.
Allt annat är en falsk dikotomi.
Kan vi inte förhålla oss realistiskt till våra illusioner om oss själva så har vi lite jobb att göra framför spegeln.
Självransakan och ärlighet.
Vem som har rätt och vem som har fel spelar faktiskt ingen roll.
Villkorslös kärlek och acceptans är viktigare, och framför allt mognare.