Tre lyckliga par
Det är nog bara min egen bild av hur tvåsamheten bör vara. Min skeva bild av hur man hittar någon och så är allt perfekt. Ideal jag lurats att tro på, omedvetet nedärvda av min mor som har mindre koll än jag på vad tvåsamheten egentligen innebär.
Tack och lov har jag tre kompisar med bra och lyckliga förhållanden. Såna där de är kompisar, berättar allt för varandra, finns för varandra och stöttar varandra utan att kväva, förtrycka och pressa in i mallar. De kan festa ifrån varandra utan att ringa och ha koll på vad pojkvännen gör. De blir inte sura på honom om han dyker upp oväntat på samma uteställe med hans kompisar. De kan skämta om honom för att de älskar honom så mycket. Jag kan känna mig bekväm i deras närvaro, jag kan hänga med dom som par utan att vilja sticka fingrarna i halsen och spy på gulligheten.
Jag är så glad att jag får se den andra sidan av tvåsamheten genom dom. Att det är ok att älska någon för den personen han är, och att deras pojkvänner älskar dom, precis som dom är.
Sånt impar på mig. Sånt ger mig lite hopp.
Det är förväntningarna som sabbar allt. Det är bättre att bara vara. Ta saker som det är och inte bli besviken för att man inte kan leva upp till omöjliga ideal.
Så tack till mina tre kompisar, och till era pojkvänner, för att ni är så bra mot varandra.