I helgen hängde jag med en av de allra finaste människorna jag känner. Han har flyttat så vi ses inte så ofta längre, tyvärr.
Vi var ute på ett ställe och när vi skulle gå hem gick han bakom mig på väg till garderoben och sa sen
"Fan, när jag gick bakom dig var det som att jag såg dig för första gången, du är ju faktiskt riktigt fin"
En timme senare när vi sitter i en gemensam killkompis kök och fylleäter, jag i den andra killens mjukisbyxor och stora luvtröja och sliter av mig lösögonfransarna tittar min vän på mig med avsmak och säger
"Jag tar tillbaka det jag sa förut och inser varför jag aldrig tänkt på dig som fin förut. Du är ju äcklig"
Och jag älskar honom ännu mer för det.
Det är så det känns att vara omtyckt för den man är :)